Värna den svenska transparensen

Transparens – ett av de vackraste orden som finns för oss journalister, inte bara för dess mjuka följsamhet och rytm utan förstås också på grund av dess innebörd.

Vi svenskar tar ofta transparensen för given.

Tack vare offentlighetsprincipen har svenska medborgare ända sedan 1766 haft rätt att ta del av maktens handlingar, även om det lär ha varit si och så med efterlevnaden på den tiden. Numera förstår vanliga Svenssons såväl som ministrar, generaldirektörer, polischefer och andra makthavare hur central transparensen är för vår svenska demokrati.

Eller? Nej, så är det tyvärr inte. På senare år har offentlighetsprincipen och insynen, dessa (om man får vara cynisk) minimala offer i utbyte mot makt och inflytande, utmanats allt mer.

Vi i medierna tvingas ofta hantera motsträviga tjänstemän och orimligt långa handläggningstider när vi nyttjar vår rätt att begära ut handlingar. Intervjuer nekas på vaga grunder och det händer inte sällan att reportrar utsätts för påtryckningar – ibland till och med hot. Makthavare inom olika sektorer skäms inte längre för att erkänna, att de skulle föredra insynsskyddade draperier snarare än transparensens tunna tyg.

Och det är inte bara den fria pressen som drabbas.

I en artikel på DN Debatt i veckan (23/9) varnar två framträdande professorer för att det råder en ”total” slutenhet gentemot forskningen på Regeringskansliet och att Rosenbad systematiskt nekar forskare tillträde. Detta samtidigt som dörrarna står öppna för lobbyister. Det är förfärande läsning.

”(...) en stängd bunker möter den som försöker få intervjuer med myndighetens tjänstemän,” skriver Södertörns Bengt Jacobsson och Institutet för framtidsstudiers Stefan Svallfors bland annat. De understryker att Regeringskansliet sticker ut från andra myndigheter, där samhällsforskare välkomnas. Professorerna konstaterar också att det liksom för svenska medier inte alltid har varit så här:

”För bara ett par decennier sedan fanns ännu en stor öppenhet. Viljan att ställa upp på intervjuer var stor. Tjänstemännen ansåg på den tiden att det ingick i deras roll att vara öppna för forskning och forskare. (...) Men sedan hände något. Från slutet av 00-talet blev det allt svårare för forskare att komma i kontakt med myndigheten. Förfrågningar besvarades allt oftare med ’nej’ eller inte alls. Departementens inre liv höljdes i dunkel.” 

Vi på Altinget arbetar intensivt varje dag, året om för att ge er läsare inblick i politikens inre liv. Ni kan vara försäkrade om att vi jobbar envetet för att få till stånd riktiga intervjuer och uttalanden snarare än att bara vidarebefordra platta kommunikéer.

Bland det värsta oberoende journalister kan förvandlas till är vad man inom amerikansk medieforskning refererar till som ”stenographers of power”; maktens sekreterare. Våra folkvalda måste ifrågasättas, ställas till svars och vara beredda att erkänna eventuella misstag.

Att dra ner gardinen för pressen är en usel idé.

Som journalister står vi sida vid sida med forskarna och kräver att de släpps in och kan sköta sina uppdrag ordentligt. Med minskad transparens får vi ett sämre Sverige – för alla.

Veckans namn: Joakim Medin, av Turkiet falskeligen terroranklagad journalist vars planerade rättegång igår torsdag sköts upp till nästa år (den 8 januari 2026) på en teknikalitet. Joakim Medin satt fängslad i Turkiet i 51 dagar under våren 2025. Sveriges regering kan stå upp för Medin och pressfriheten bra mycket mer aktivt än i nuläget.

Veckans citat: ”En ekonomisk dvärg med kärnvapen”. Statsminister Ulf Kristerssons träffsäkra beskrivning av Putins Ryssland (SvD 24/9) har anmälts av Föreningen för kortväxta, FKV. Som pricken över i:et på snurrigheten, eller kanske klacken på skon, mäter statsministern själv blott 1,69 meter i strumplästen.