Regeringen och SD vill försvåra livet för Sveriges mest utsatta

Under många år har Sverige blivit alltmer ojämlikt. Klyftorna och skillnaderna ökar mellan fattiga och rika och antalet som lever i relativ fattigdom ökar lika snabbt som antalet miljardärer. Detta är både resultatet av medvetna politiska beslut men också av underlåtenhet att göra något åt de sociala orättvisorna i det svenska samhället.

Välfärden urholkas

I en ny rapport från det fackliga idéinstitutet Katalys – Alla får det inte bättre – motbevisas myten om att allas levnadsstandard har ökat. I själva verket har många fått försämrade livsvillkor trots en liten ökning av disponibel inkomst. Anledningarna till detta är flera. Förmögenhetskoncentrationen har ökat så att den rikaste hundradelen av befolkningen numera äger 35 procent av de totala förmögenheterna. Detta har skett samtidigt som 90 procent av befolkningen har noll kronor i kapitalinkomst. De tjugo procenten med lägst disponibla inkomster har fått cirka 1 000 kronor var mer i plånboken de senaste tjugo åren medan de tjugo procenten med högst inkomster har fått cirka 25 000 kronor var mer i plånboken varje månad.

På samma tunnelbanelinje i Stockholm kan den genomsnittliga levnadsåldern skilja 20 år mellan två slutstationer.

Till detta kommer nedskärningar av sociala trygghetssystem, urholkning av välfärden och att generella system ersatts med privata försäkringar vilket tydligt gynnat dem med förmögenheter och höga inkomster. Människor lever i skilda världar när det gäl- ler arbete, hälsa och levnadsvillkor. På samma tunnelbanelinje i Stockholm kan den genomsnittliga levnadsåldern skilja 20 år mellan två slutstationer.

”Rasistiskt färgad politik”

Tilliten till att samhället håller ihop minskar hos såväl fattiga som rika och för de välsituerade leder det till slutsatsen att de själva ordnar med sin välfärd medan fattiga människor inte har något alternativ. Det skapar polarisering mellan olika grupper och områden, minskar sammanhållningen och bidrar till att konflikter ökar.

Till detta läggs nu en rasistiskt färgad politik som formuleras av den minister som gör sitt bästa för att Sverigedemokraternas inflytande över politiken ska öka: migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M). Hon – och slottavtalets partier – vill nu utreda hur tillgång till välfärd och sociala förmåner mer kan knytas till medborgarskap. Tanken är att villkoren för nyanlända flyktingar, som redan hör till de mest utsatta i samhället, ska försämras ytterligare. Medborgarskapet ska ge större fördelar och de fattigaste ska klämmas åt än mer.

Samhället dras isär

Redan i dag hör barn till utrikes födda till de mest ekonomiskt utsatta i samhället, men det räcker inte för högerregeringen. Större skillnader ska göras mellan barn och mellan människor. Resultatet blir att samhället än mer dras isär. Det regeringen gör är motsatsen till det vi borde sträva efter: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Nu krävs en stark mobilisering av en rörelse för generell välfärd, social rättvisa och solidariska lösningar på Sveriges problem.