Politiker måste skilja på popularitet och populism

Den populistiska virvelvinden snurrar allt snabbare och hårdare ju närmare valdagen vi kommer. Efter sig lämnar den trasiga rättigheter och illa medfaren demokrati.

Svenska politiker i alla läger måste stanna upp, bottna i mänskliga värderingar och se längre än till 11 september. Det går inte en dag utan nya utspel från partierna. Och det är så det ska vara i en valrörelse.

Men aldrig tidigare har kampen för att överträffa varandra i hårdhet mot de mest utsatta varit så brutal:

Skamstraff för nioåringar. ADHD-screena femåringar i vissa postnummerområden. Öppna upp PKU-registret för brottsbekämpning. Rätt att söka igenom lägenheter, källare och bilar utan brottsmisstanke. Visitationszoner där vem som helst kan visiteras, bara för att de råkar vara just där. Sätta in militären i polisiärt arbete.

Vi har den starkaste demokratin här. Vi har något vi måste vara rädda om. Det är därför den svenska valdebatten, där auktoritära utspel blivit vardag, är så outsägligt sorglig.

Förslagen kommer både från höger och vänster. Och om någon till äventyrs pratar om stärkta mänskliga rättigheter, individens frihet eller ett rättvisare Sverige där oddsen att lyckas jämnas ut – då drunknar det i ropen på strängare straff och hårdare tag.

Roten till det onda lämnas helst orörd.

Demokratin är i kris

När jag växte upp var debatten inriktad på hur vi bättre skulle inkludera fler i det goda samhället, hur friheten för individen skulle bli större, hur framtiden skulle formas av oss alla. Det var bara i utrikespolitiken man behövde förhålla sig till auktoritära stater. Nu drar jag efter andan i var och varannan valdebatt.

Demokratin i världen är i kris. Den backar för sjuttonde året i rad. Fler och fler länder lämnar grundläggande mänskliga rättigheter på sophögen och blir alltmer auktoritära.

Det sker ett steg i taget. Ofta med argument om att skydda nationen. Eller värna särarten, vad nu det är.

Det kan ibland tyckas vara goda intentioner. Men vägen till helvetet är ju kantad av sådana.

Ofta är det medvetna strategier, de små stegens tyranni, som kläs in i argument som kan låta självklara vid en första anblick, men så snart man skrapar på ytan visar sig vara fulla av avgrundsdjupa, ideologiska hål.

Om man nu orkar skrapa på ytan.

Ungern, El Salvador, Indien och Filippinerna.

Polen, Brasilien, Venezuela och Sydafrika.

Alla är de exempel på länder med demokratiskt valda regeringar som har demonterat demokratin inifrån.

Det kan vara ett beslut att begränsa public service, eller att begränsa makten för parlament och domstolar. Snart har det blivit till ett repressivt samhälle där makthavare slipper undan granskning. Och i sin värsta form blir tidningar förbjudna och journalister som inte går i statens ledband satta i fängelse.

I alla internationella mätningar av demokratin i världen sticker de nordiska länderna ut som bäst i klassen. Vi har den starkaste demokratin här. Vi har något vi måste vara rädda om. Det är därför den svenska valdebatten, där auktoritära utspel blivit vardag, är så outsägligt sorglig.

Naivt, aningslöst - och farligt

Att rättssäkerheten och individens skydd mot staten utmanas, i utspel efter utspel, är kanske det tydligaste exemplet. Tror vi att staten är, och alltid kommer att vara, god? Att det därför inte är någon fara?

Det vore naivt, aningslöst – och farligt.

Det kan vara jobbigt att skrapa på ytan. Att bemöda sig att lyfta på huvudet från vardagsbestyren och försöka se en helhet, en framtid och en värld där det finns plats för alla. Men åtminstone vart fjärde år är det vår rättighet och skyldighet. Som medborgare och väljare i Sverige, fortfarande ett av världens mest demokratiska länder.

Då är det också politikers ansvar att lägga förslag som gör vår gemensamma framtid bättre. Och veta att det är skillnad på populära förslag och populistiska. De politiker som värnar rättsstaten och individens fri- och rättigheter måste tydligt höja sina röster.