Julbord som personalvård ska inte underskattas

När det drar ihop sig mot jul är det många företag som bjuder sina anställda på julbord och delar ut julklappar. Det är del av det vi brukar kalla personalvård – att man ordnar trevligheter så att personalen trivs. När jag har jobbat i verksamhet utanför sjukvården har det varit snarast regel än undantag att företaget går iväg till en lyxbetonad restaurang och äter julbord, men också att man kan fira andra framgångar tillsammans några gånger per år.

När jag för 30 år sedan arbetade som journalist kunde chefredaktören lämna sitt kort i baren, så medarbetarna fick beställa fritt – kanske inte så bra för hälsan med för mycket alkohol, men definitivt en gest som visade på generositet och uppskattning.

Mindre gnäll med mer personalvård

Googlar man ”personalvård” handlar nio av tio träffar om skatteregler, vad man får ta emot i form av gåvor, om man får äta julbordet utan att skatta eller inte. Men personalvård handlar ju inte främst om det ekonomiska värdet, utan om att öka medarbetarnas välbefinnande och inte minst att få dem att känna sig uppskattade. Människor som trivs på jobbet presterar bättre och är mindre korttidssjuka. Det blir mindre gnäll, och mer positivt arbetsklimat. Arbetsmiljön förbättras och risken att medarbetarna slutar går ner. Därför kunde man tro att sjukvården, med sådan brist på personal, skulle vara en bransch där chefer skulle vara extra måna om personalvården, men så är det ju inte alls.

Tvärtom är det vanligt att regioner beslutar att dra in på just julklapp och fika.

Inte sällan är det till och med utformat så att personalen ska straffas för att enheten inte kan hålla budget, som om läkare och sjuksköterskor avsiktligt slösar bort regionens pengar genom att låta patienterna i onödan gå på dyr provtagning och få sår omlagda med extra lyxiga material. Det är ofta chefer med ”dåliga siffror” vars anställda berövas frukt, fika och lunchpromenader.

Work harder, not smarter

Till chefens försvar bör nämnas att det oftast inte är frivilligt, utan efter påbud uppifrån. Om chefen har andra idéer för att spara, så är det förstås välkommet, men ändrar inte att personalförmåner måste bort som en tydlig signal till medarbetarna om hur illa det är, och underförstått en maning att ”skärpa sig”.

”Work smarter, not harder”, brukar vara managementkonsulternas mantra, men här är det i stället ”Work harder, not smarter” som gäller när aktiviteter som planeringsdagar och samarbetsövningar försvinner, eftersom de är alldeles för trivsamma.

För precis ett år sedan bestämde region Stockholms regiondrivna psykiatri och primärvård att alla fruktkorgar skulle tas bort. I ärlighetens namn var jag lite förvånad över de enorma protester det väckte. Jag hade nämligen inte sett en fruktkorg i vården på flera år. Men kanske var det symbolvärdet i att några veckor före jul dra in på sådant som uppfattas som lite trevligt, som gav de enorma reaktionerna – eller så berodde det på att de enda som haft tillgång fruktkorg de senaste åren har varit förvaltningen själv. Oberoende av förklaring så blev protesterna så kraftiga att regionen faktiskt backade på just frukten.

Kanske räddar gymkorten vården

En kollega i Västerbotten berättade om ett allmänt sparbeting på kaffet – det skulle nu betalas med ett kort som satt på automaterna. Men när hanteringen av korten blev dyrare än själva kaffet, bestämde sig regionen faktiskt för att låta kaffet vara gratis. Skönt att själva syftet denna gång ändå var att spara pengar, inte att straffa den slösaktiga personalen.

En personalvårdande aktivitet som ännu verkar klara sig från besparingar är friskvården. Visserligen har endast en minoritet av vårdanställda tid att ta ut friskvård på arbetstid, men man kan åtminstone få lite bidrag för exempelvis ett gymkort. Det här utnyttjas av många. Kanske är det just gympapassen på Friskis & Svettis som gör att vården inte kollapsar.