Spaningar om amatörismen i skattefinansierad verksamhet

Spaningen handlar om amatörismen, som tagit över alltmer i viss skattefinansierad verksamhet. Mina tre exempel kommer från sjukvården, eftersom det är den jag känner till bäst, men tror mig sett liknande fenomen även i skolan.

Mitt första exempel på amatörismens framfart handlar om personalavdelningen och HR. Förr bestod personalavdelningen av en personaldirektör och en rad lönetanter som såg till att man fick rätt lön i slutet av månaden. Varken personaldirektören eller lönetanterna skulle kommit på tanken att lägga sig i sjukvården. Vården sköttes av läkare. Men inte nu! Nu är det HR som styr verksamheten. Kanske inte själva läkemedelsordinationerna, men det är nog bara en tidsfråga!

Vad gör HR? 

Jag har som facklig representant suttit och förhandlat löner, och där är det i alla fall ingen tvekan vem som egentligen bestämmer. Chefer sitter som små hunsade skolbarn när HR gör entré. Det är ofta HR som avgör hur hög lönen ska vara för medarbetarna, trots att HR varken har kompetens eller kunskap om sjukvård och därmed ens på ett avlägset sätt kan bedöma vårdpersonalens prestation. Förvånande nog verkar HR dessutom veta väldigt lite om hur svårt det är att behålla och rekrytera personal och hur man motiverar medarbetare att stanna. Ibland försöker chefer opponera sig, men då slår HR till med kraft och chefen sjunker lydigt ihop igen. Problemen som uppstår i kölvattnet av HR-styret tror jag inte HR märker – vederbörande befinner sig ju inte i verksamheten utan sitter på ett kontor i andra ändan av stan.

Att det känns modernt är viktigt. Det är underordnat om det fungerar eller inte.

Mitt andra exempel handlar om politiker och tjänstemän som i detalj bestämmer hur läkare och sjuksköterskor ska arbeta. Senaste exemplet på detta handlar om hur patienter ska få tid på vårdcentralen – ska det ske via telefon, kallelser eller chat? Detta kunde man tro att varje vårdcentral kunde få avgöra själv, beroende på vilken typ av patienter man har, men nej, det ska ske med modernaste teknik. Att det känns modernt är viktigt. Det är underordnat om det fungerar eller inte. I flera regioner har man därför infört en chat via 1177. Men att svara i en chat tar avsevärt mer tid för sjuksköterskorna, jämfört med ett enkelt telefonsamtal, där man kan ställa alla relevanta frågor direkt, och dessutom höra tonfall och röstkvalitet, som ytterligare höjer kvaliteten på bedömningen.

Men eftersom telefon är omodernt, framhärdade region Östergötland med chatten i ett helt år, innan man tvingades stänga den för någon månad sedan, just för att sjuksköterskorna inte hann med detta ineffektiva sätt att kommunicera. Även region Gotland har stängt chatten pga personalbrist. 1177:s chatbot, dvs en AI som ställer frågor och triagerar, anmälde Region Östergötland till Läkemedelsverket i våras, då den gav farliga rekommendationer.

Journalsystem från 90-talet 

Om och om igen har läkare varnat för övertro på automatisk diagnosticering och triagering, men amatörerna kämpar vidare. Vi ser fortfarande teknikföretag som lämnar ”expertråd” om hur sjukvård ska bedrivas – ofta involverande snabbt införande av deras egen produkt, förstås. I programmet för den kommande Almedalsveckan, finns seminarier med titeln som ”Intensivvård i vardagsrummet” och ”Ingen sjukvård utan AI”. Jo, titlarna ska förstås uppfattas som lite skojiga, men det är ju inte så skojigt när beslutsfattare prioriterar att få känna att de befinner sig i teknikens framkant, men låter vårdens medarbetare fortsätta arbeta år efter år i ett undermåligt journalsystem från 90-talet.

Mitt sista exempel på amatörismen är när affärsmän startar sjukvårdsappar som lever och frodas på utomlänsersättningen, samtidigt som de läxar upp den ordinarie sjukvården, kallar dem ineffektiva och omoderna. Varför behövs så mycket pengar till vårdcentralen? Vi gör ju samma jobb för en spottstyver, som en känd digital aktör basunerade ut för några år sedan. När samma aktör sedan började köpa upp vårdcentraler och skulle bedriva riktig sjukvård, blev det inte lika roligt. Jag träffade den tidigare heldigitala vårdgivarens chefsläkare i Almedalen för några år sedan. Chefsläkaren hade ingen erfarenhet av vårdcentraler, utan hade jobbat hela sin karriär på röntgen. Men självklart vet en röntgenläkare hur man bäst bedriver primärvård! Eller kanske inte, för det första vederbörande ville ha svar på var hur man egentligen gör för att få ekonomin att gå ihop på en vårdcentral. Welcome to the real world, svarade jag med ett (erkännes) lätt skadeglatt leende.

En försiktig optimism 

Vad säger nu dessa observationer om framtiden? Jag väljer ändå att vara lite optimistisk. För trots att ovanstående exempel är förhållandevis nya, så anar jag ändå ett tillnyktrande. Det är färre seminarier i Almedalen i år som handlar om digitalisering i vården än tidigare år, och region Östergötland har gjort upp med chatten i 1177.

Så jag vågar ändå tro att vi i framtiden kommer se en återgång till professionalism, där läkare avgör hur sjukvård sköts och HR hjälper chefer med arbetsrätt och personalvård, men slutar diktera löner. Och snart ska ni se att vi får allt fler techbolag som tillsammans med vårdens medarbetare, inte dess administratörer, tar fram tekniska lösningar som svarar mot de behov som finns på riktigt i vården.