Hur civilt är egentligen civilsamhället?

Risken är överhängande att vi lägger över orimligt mycket av statens ansvar för utsatta grupper på civilsamhället. Organisationer som en gång byggde på engagemang semiprofessionaliseras och växtvärken riskerar att gå ut över kvaliteten. Det skriver utredaren Kerstin Evelius i en gästkrönika. 

Placeholder image
Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) under en pressträff om fördelningen av pandemistöd till kulturen, idrotten och civilsamhället, däribland ungdomsorganisationer och trossamfund. Foto: Pontus Lundahl/TT
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Civilsamhället är en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Så sammanfattade Sveriges riksdag civilsamhället år 2009.

Coronapandemin har påmint oss av vikten av det civila samhället. Alla som kan måste dra sitt strå till stacken och vi måste alla vara en del av lösningen. Och staten vill stimulera civilsamhället att hjälpa till, så många skattemiljoner har under det senaste året gått ut till civilsamhället för allehanda insatser för det gemensamma.

Många tillskott under pandemin

I oktober 2020 kom 50 miljoner extra till barn- och ungdomsorganisationer, och samtidigt aviserades 50 miljoner kronor till trossamfund. 50 ideella organisationer som bedriver arbete i syfte att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid fick dela på ytterligare 50 miljoner.

Psykisk ohälsa kan vara livshotande, är det verkligen rimligt att hänvisa till en stödlinje huvudsakligen bemannad med volontärer?

I maj förra året presenterades en satsning på inte mindre än 100 miljoner kronor till civilsamhällets insatser för människor i socialt särskilt utsatta situationer och mot äldres ensamhet under coronapandemin. Med särskilt utsatta menas hemlösa, EU-migranter och personer som har svårt att tillgodogöra sig samhällsinformation.

Denna lista är långt ifrån komplett, men den ringar in minst en relevant frågeställning: Är detta verkligen bara en hjälpande hand till ideella entusiaster? Eller är det en ny sektor som skapas när det allmänna inte mäktar med sitt uppdrag?

Det offentligas uppdrag flyter ihop med civilsamhällets

Staten betalar tämligen stora summor för att få specifika saker gjorda. Jag mötte en intresseorganisation som helst ville jobba med lägerverksamhet där unga individer i en utsatt grupp kunde träffas och dela erfarenheter eftersom sådan verksamhet upplevdes som livsförändrande för dem som deltog.

Dock fanns det inga bidrag att söka för det. Nej, telefonlinjer och chattar vill staten ha för sina pengar. För att få råd med ytterligare en administratör – nödvändig för att administrera bidragen – fick organisationen följa statens vilja.

Organisationernas arbete flyter ibland också ihop med det offentligas uppdrag. Ett exempel från mitt yrkesliv är den vårdsökande mannen som kallades till vårdcentralen för ett inledande bedömningssamtal med anledning av sin psykiska ohälsa. Besöket var först om fyra månader, men längst ned i kallelsen uppmuntrades han att ringa en namngiven stödlinje om behov skulle uppstå.

Volontärer bär reglerad offentlig verksamhet

När Folkhälsomyndigheten kartlade svenskarnas användning av stödlinjer angav 2 procent att de varit i kontakt med en sådan de senaste sex månaderna. Myndigheten konstaterar att det sannolikt var färre, eftersom flera av dessa på frågan om vilken stödlinje angav vårdcentralen eller psykiatrin.

Många ideella organisationer på den statliga marknaden varslar regelmässigt medarbetare i väntan på besked om nästa års bidrag.

Psykisk ohälsa kan vara livshotande, är det verkligen rimligt att hänvisa till en stödlinje huvudsakligen bemannad med volontärer som har kapacitet att ta emot en bråkdel av alla samtal, oaktat att de gör ett bra jobb?

Och vad hände egentligen med de socialt mest utsatta som civilsamhället skulle stödja, de som socialtjänstlagen har långtgående regleringar för att vi ska skydda och hjälpa vilket betalas solidariskt genom kommunalskatten?

Engagemang som tillväxtmarknad

I vår ambition att stärka civilsamhället finns en icke obetydlig risk att vi i stället både kväver det och lägger över orimligt mycket ansvar för utsatta grupper på det. Organisationer som byggde på engagemang och en vilja att förändra semiprofessionaliseras med medel från staten utan egentlig uppföljning för att utgöra ett komplement till en hårt reglerad verksamhet.

När staten sedan öser på med mer bidrag och fler bidrag skapas en marknad som många vill vara med och slåss om. Med sin genuina önskan att göra mer för fler blir stora delar av civilsamhället en tillväxtbransch. En del ideella organisationer har en omsättning som ett mindre företag med de huvudsakliga inkomsterna från olika typer av bidrag.

Växtvärk riskerar gå ut över kvaliteten

Fakta

Kerstin Evelius är utredare psykisk hälsa i region Uppsala, tidigare samordnare för statens insatser inom psykisk ohälsa samt fristående gästkrönikör Altinget.

 

Det positiva med denna tillväxtmarknad är att det inte sällan är en möjlighet för unga engagerade att få sitt första jobb liksom för dem som av någon anledning står långt från arbetsmarknaden. Men när nya medel kommer, kommer fler medarbetare för vilka den ideella organisationen har ett arbetsgivaransvar och med en snabbt ökande omsättning uppstår som i alla företag en växtvärk som riskerar att gå ut över kvaliteten.

Dessutom är marknaden svårförutsägbar eftersom bidragen i allmänhet är ettåriga och staten som de goda gåvornas givare nyckfullt kan prioritera upp och ned sina bidrag. Många ideella organisationer på den statliga marknaden varslar regelmässigt medarbetare i väntan på besked om nästa års bidrag.

Så skapas ett litet skakigt segment i arbetsmarknaden av semiprofessionella utförare utan upphandling eller uppföljning. Det är problematiskt eftersom de tjänster som ska utföras i regel rör utsatta grupper med svag röst och stora behov.

Dessutom är det svårt att hävda att den delen av civilsamhället är en arena som är särskilt skild från staten, såsom riksdagen beslutade 2009.


Politik på allvar
Få gratis nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget.
Genom att registrera dig till Altingets nyhetsbrev accepterar du våra användarvillkor