Ett återinförande av tillräknelighetsrekvisiet är fel väg att gå

Rapporten Acta Publica 2024:02 visar att unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning (IF), i högre grad än tidigare, förekommer i rättssystemet och döms till fängelse eller rättspsykiatrisk vård.

Funktionshinderorganisationer har uttryckt stark oro för utvecklingen och för de brister i rättssystemet som tydliggjorts. Som en åtgärd föreslår organisationerna ett återinförande av tillräknelighetsrekvisitet. Det skulle innebära att personer med IF bedöms som icke tillräkneliga och därför inte ska utsättas för rättsprocesser. Fram till 1965 fanns ett sådant rekvisit i Sverige, men togs bort med motiveringen att alla vuxna individer skall behandlas lika och därmed även ha ett straffrättsligt ansvar.

Vi delar organisationernas starka oro för utvecklingen inom rättsväsendet och kriminalvården, men delar inte uppfattningen att återinförande av ett tillräknelighetsrekvisit är rätt väg att gå.

Tvärtom ser vi stora risker med att det skulle leda till negativa konsekvenser för personer med IF.

Risken för förskjutning i synsättet vore förödande

Redan i dag ska, vid en rättsprocess, hänsyn tas till en individs eventuella funktionsnedsättning när påföljd fastställs. Men tillräcklig hänsyn tas uppenbarligen inte, vilket kräver förändringar och förbättringar. Allt från bättre preventivt arbete för att förhindra att personer med IF begår brottsliga handlingar till anpassade lösningar för de som behöver omhändertagande efter brott.

Vi vet att samhällets kompetens och stöd många gånger brister, både vad gäller generella insatser och individuellt stöd.

Att återinföra otillräknelighetsrekvisit ger signaler om att vuxna personer med IF inte är att betrakta som just vuxna. Historiskt betraktades och behandlades vuxna med IF som ”eviga barn”. De ansågs inte vara fullvärdiga medborgare med kompetens att fatta egna beslut eller rösta i allmänna val. Det är en historisk tid som ingen önskar tillbaka.

Men en retorik som, på gruppnivå, lyfter fram individers bristande tillräknelighet, öppnar upp för en återgång till forna tiders synsätt på individer med IF och riskerar ett ökat utnyttjande av personer med IF i kriminella sammanhang. Även om detta naturligtvis inte är intentionen i organisationernas förslag så ser vi att riskerna är överhängande för en förskjutning i den riktningen. Något som skulle vara förödande.

Tidigare insatser behövs

Vi vill i stället fokusera på de faktorer som bidrar till att personer med IF hamnar i kriminalitet. Vi vet att samhällets kompetens och stöd många gånger brister, både vad gäller generella insatser och individuellt stöd.

Samhället behöver därför utveckla och stärka kompetensen om individbaserat stöd till personer med IF inom socialtjänsten och LSS-verksamhet. Tidiga insatser och ett mer kvalificerat socialt och pedagogiskt stöd skulle fungera brottsförebyggande. Insatser behövs även stärkas för personer med IF som riskerar att dras in kriminalitet eller som begår brott.

En ökad kompetens om IF inom hela rättsväsende, från poliser, åklagare, försvarsadvokater och domare till personal inom kriminalvården, skulle öka förutsättningar för ett adekvat bemötande och för att hänsyn tas till konsekvenser av funktionsnedsättningen, under hela rättsprocessen.

Först när dessa och andra typer av preventiva åtgärder genomförts är det rimligt att diskutera otillräknelighet, något som riskerar att bidra till ett förlegat synsätt på, och bemötande av, människor med intellektuell funktionsnedsättning.