Debatt

Det räcker alltså inte att kriminalisera för att stoppa könsstympningarna

Trots lagar, löften och internationella åtaganden utsätts fortfarande tre miljoner flickor varje år för könsstympning – ett smärtsamt övergrepp med svåra följder som de sedan måste leva med resten av livet. Det skriver företrädare för Plan international, Existera och Unizon i en gemensam text på internationella dagen mot könsstympning.

Begreppet kvinnlig könsstympning är förresten missvisande. Vanligtvis utförs övergreppet när flickorna är mellan fyra och 14 år gamla. Även spädbarn stympas, skriver debattörerna.
Begreppet kvinnlig könsstympning är förresten missvisande. Vanligtvis utförs övergreppet när flickorna är mellan fyra och 14 år gamla. Även spädbarn stympas, skriver debattörerna.Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT
Mariann Eriksson
Luul Jama
Olga Persson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Den lilla flickan hålls fast av mamma och mormor och förs sparkande och skrikande till den provisoriska britsen där en äldre kvinna väntar med rakbladet. Kort därefter svimmar flickan – i en kombination av skräck och smärta. När hon återfår medvetandet är delar av hennes intima kroppsdelar borta, hon har så ont att hon kan knappt röra sig, stygnen skaver och det svider när hon kissar. Dessutom har hon ofta ingen aning om vad som hänt eller varför.

Så här går det till på många platser runt om i världen, trots att könsstympning ofta är förbjudet i den nationella lagstiftningen och trots att samtliga stater – genom Agenda 2030 – enats om att utrota könsstympning. Det är dessutom ett brott mot både barnkonventionen och de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Även i Sverige är det vanligare än vi tror. En studie från organisationen Existera uppskattar att runt 75 000 flickor och kvinnor i Sverige lever med följderna (att jämföra med Socialstyrelsens siffror från 2015 som uppger siffran 38 000).

Här i Sverige utförs övergreppet av mindre nogräknade läkare eller till och med hemma på köksbordet.

Här i Sverige utförs övergreppet av mindre nogräknade läkare eller till och med hemma på köksbordet. I många fall sker det under ett skollov, i samband med att man besöker ursprungslandet.

Bristande jämställdhet

Vad är det då som gör att föräldrar utsätter sina döttrar för könsstympning? Trots att det inte finns några medicinska fördelar och trots att ingen religion föreskriver det.

Den vanligaste förklaringen är bristande jämställdhet och idéen om att familjens heder skyddas genom att kontrollera flickors kroppar och sexualitet. Tystnadskulturen försvårar arbetet mot kvinnlig könsstympning ytterligare.

Begreppet kvinnlig könsstympning är förresten missvisande. Vanligtvis utförs övergreppet när flickorna är mellan fyra och 14 år gamla. Även spädbarn stympas.

Att i lag förbjuda könsstympning är viktigt men traditioner och skadliga normer väger ofta tyngre. I Sverige har könsstympning varit olagligt i över 40 år men hittills har vi bara haft fyra fällande domar. I många andra länder där övergreppet förekommer är lagarna inte ens kända, samtidigt som risken att straffas är minimal.

Vi måste arbeta med normer

Det räcker alltså inte att kriminalisera. Vi måste samtidigt arbeta med de normer och traditioner som ligger till grund för övergreppet.

Här i Sverige saknas kunskap om hur könsstympade ska bemötas och behandlas. Existera möter hela tiden flickor och kvinnor som vittnar om hur varken skola eller sjukvård vet hur de ska agera och istället väljer att blunda för problemet. De som utsatts får därmed inte den hjälp och vård de har rätt till.

För att leva upp till överenskommelserna i de globala målen om att utrota kvinnlig könsstympning till år 2030 måste vi:

  • Våga prata om könsstympning. Den skadliga sedvänjan är vanligt förekommande i ett 30-tal länder men återfinns i mångdubbelt fler.
  • Intensifiera arbetet med att utrota könsstympning. Det svenska biståndet måste prioritera riktade insatser – med stärkt lagstiftning och information för att ändra de skadliga normer.
  • Arbeta uthålligt. Normförändring tar tid och resultaten går inte att mäta på årsbasis. Sverige måste fortsätta prioritera långsiktiga normförändrande biståndsprogram. I Sverige måste samhällsorienteringen för nyanlända utgå från jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter. Män och pojkar måste engageras.
  • Stifta starka lagar som efterlevs och används.
  • Öka kunskapen om skadorna av könsstympning samt hur dessa kan behandlas. Yrkesgrupper som möter flickor och kvinnor som riskerar att utsättas måste ha mer kunskap. Det behövs fler specialistmottagningar med fokus på könsstympning.

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00