Det är inte jag som är problemet – det är du

Hur gör man för att bli älskad? Frågan har gäckat både författare och kulturjournalister i decennier. Självinsikt är bra, men ingen vill ha någon som är så självkritisk att man tryckt ner sitt eget självförtroende i skorna. Framtidstro är positivt, men man kan inte gå runt och flina som en idiot hela tiden.

Disciplinerad kanske? Ja, om man är lagd åt det hållet. Trovärdig? Absolut, men man får inte verka så envis att man blir fullständigt oresonlig.

Under de senaste månaderna har flera av riksdagens partier försökt ta sig an frågan på sina säregna sätt. Miljöpartiet skrev en valanalys om en valrörelse som man själva döpt till ”post truth-valrörelsen”. Vänsterpartiet tyckte att dagordningen sattes av andra än av dem själva och Centerpartiet slog fast att det visserligen var ganska bra entusiasm i partiet, men att det saknades vänner.

Sedan har vi Liberalerna, ett parti så trogen sin egen partikultur att Robert Hannah reserverade sig mot delar av analysen.

Ett parti var alltså argt på omgivningen. Det andra var surt på vad folk pratade om på festen, Centerpartiet dansade ensamma i ett hörn och Liberalerna kunde inte ens enas om varför festen blev dålig.

Gemensamt för alla fyra partiers valanalys är att man inte drar sig för att skylla de egna problemen på andra. Visserligen kan man skönja viss självkritik i texterna – Vänsterpartiet pekar på interna konflikter som ett problem medan Centerpartiet säger att partiet saknade ägarskap i någon fråga som är viktig för väljarna – men ändå är det påfallande ofta andra som får bära skulden för de svaga valresultaten. 

Det är inte mig det är fel på, det är min före detta partners fel, resonerar partierna.

Hur är det med självbilden?

Det är inte mig det är fel på, det är min före detta partners fel, resonerar partierna. Frågan som ställs är inte ”varför tog det slut?”, utan ”varför skulle ingen vilja vara med mig, landets enda riktigt sanna politiska parti?”

Undantag finns bland småpartierna. I Kristdemokraternas valanalys konstaterar man krasst att partiet förlorar väljare till både Moderaterna och till Sverigedemokraterna. Den uppmärksammade falukorven landade inte perfekt i offentligheten, delvis eftersom det saknades tydliga politiska satsningar kopplade till korven.

Så vad kommer partierna att göra nu? I Miljöpartiet har det börjat vädras missnöje med språkrörsmodellen från en del partiaktiva. Partiets ledande företrädare har haft usla förtroendesiffror sedan Maria Wetterstrand och Peter Eriksson satt vid rodret och nu vill en del yngre i partiet gå över till ett mer traditionellt partiledarskap. I Centerpartiet har den nyvalda partiledaren Muharrem Demirok flaggat för att han vill ändra på utbildnings- och trygghetspolitiken eftersom det är frågor som är viktiga och i Vänsterpartiet försöker man gå vidare med ungefär samma linje som tidigare.

Underbar och älskad av alla

Det är lovvärt att partierna försöker ändra på sig för att bli mer älskade av fler. Men kommer centerpartisterna verkligen argumentera lika entusiastiskt för en reformerad skolpeng som för ett uppluckrat strandskydd? Kommer Miljöpartiets problem med att man inte kan kapitalisera på en av väljarnas viktigaste frågor att lösas av att det antingen är Per Bolund eller Märta Stenevi som pratar om frågorna och inte båda två? Och kommer Vänsterpartiet få 10 procent i nästa val bara för att man inte längre har med Jens Holm i partistyrelsen? 

En sak är i alla fall säker. När mina vänner har dumpats har ett par av dem nästintill varje gång gått in i någon slags omvälvande livskris. Det är inte osannolikt att vi får se en livskris eller två i riksdagshuset de närmaste tre åren. Det känns nämligen lite djärvt att först skylla problemen på alla väljare och sen förvänta sig att de ska komma tillbaka.