Vilka läxor har lärts efter i dag?

Det mesta som meddelades på onsdagsmorgonen blev också verklighet. Magdalena Andersson röstades av riksdagen fram till ny statsminister och Centerpartiet valde att inte släppa igenom den nya statsministerns budgetalternativ. Därmed föll det.

Ny statsminister blev dagens tredje, fjärde största nyhet

Därefter inträffade det märkvärdiga att nyheten om en nyvald statsminister under dagen puttades allt längre ner i nyhetsvärderingen på dagstidningarnas sajter. Det faktum att riksdagen hade valt ny statsminister, den första kvinnan därtill, ja, det var helt enkelt inte längre den största nyheten för dagen. Ett smått otänkbart skeende för några mandatperioder sedan, men vardagsmat i dagens politiska läge. 

I stället vidtog ett pärlband av nya rubriker. Oppositionens budget röstades fram i kammaren. Magdalena Andersson gav besked att hon bedömde att hon kunde regera på den också. Miljöpartiet gav i stället beskedet att de verkligen inte delade Anderssons bedömning och lämnade regeringen.

Då tvingades Magdalena Andersson avgå, bara timmar efter att hon röstats fram. Nu vankas en ny statsministeromröstning, i vilken Andersson väntas röstas fram igen, men denna gång med ambitionen att bilda en S-regering med minst sagt besvärligt regeringsunderlag.

Dagen illustrerar skillnaderna mellan S och MP

– Miljöpartiet har inte suttit i regeringen i sju år för regerandets skull, sade en märkbart spänd Per Bolund vid Miljöpartiets pressträff på eftermiddagen.

I hela MP:s agerande finns förstås en implicit kritik av hur Socialdemokraterna väljer att sköta situationen. Bolund sade det inte rakt ut, men de återkommande pikarna om ”makt för maktens skull” handlar förstås om att man ser S som principlösa.

De olika reaktionerna blir således en utmärkt illustration av den reella skillnaden mellan partierna och deras förhållningssätt till politik. Utifrån går det faktiskt att förstå snart sagt alla partiers ingångar och syn på vad som hänt i svensk politik i dag. Problemet är snarast att de har så svårt att förstå varandras perspektiv.  

Där S finner skillnaden mellan sin egen budget och oppositionens hanterbar, så är den för MP så djupgående att handlingsalternativet i praktiken bara blir ett. Alltmedan S förmodligen svär i kulisserna över MP, som tycker att de är för fina för att ta ansvar när det gäller.

Duellen mellan C och MP

Dagen blev också en ”duell” mellan C och MP i kampen om vem som är mest emot Sverigedemokraterna. Vid MP:s pressträff förklarade Märta Stenevi besviket om Annie Lööf att ”Vi trodde att hennes motstånd mot SD och deras inflytande var större än så” – och syftade förstås på det faktum att Lööf medverkat till att SD-budgeten vann i riksdagen.

Lööf ser det inte så, utan hänvisar till en samlad bedömning av regeringens budget, som C alltså inte är nöjda med.

Den förklaringen gör det emellertid svårt att fullt ut förstå varför C är beredda att släppa fram en S-märkt statsminister och tvinga henne regera med en SD-budget, samtidigt som man ser det som uteslutet att släppa fram en moderat statsminister och låta honom regera med exakt samma budget.

Magdalena Anderssons tröst – och läxa?

Magdalena Andersson sade vid sin pressträff att hon kommer att sakna Miljöpartiet, men verkade tämligen tröstad av tanken på att få fler ministerposter att tillsätta med socialdemokrater. En valrörelse med lite större frihetsgrader tilltalar måhända också. 

På frågan om hon ångrade något längs vägen, om hon hade kunnat handla annorlunda ville hon inte lyfta något, men frågan är om inte de senaste veckornas händelser borde väcka tanken hos Andersson och hela socialdemokratin att man ibland måste ta motparter i förhandlingar på orden. Nooshi Dadgostar har man missbedömt återkommande, Centerpartiet likaså.

De många kaosartade situationer Sverige har varit i under det gångna året kan förvisso beskrivas som envishet från såväl C, V som nu MP. Men, det kan också beskrivas som en oförmåga hos S att förstå att när någon säger ”det där går jag inte med på”, så kan det ibland betyda just det. Det är inte första gången som S bedömer att de kan forcera sig fram till makten. Kan läxan att detta inte är en ständig sanning vara lärd denna gång?