Vänsterpartiet sprider myter om livsmedelshandlarnas vinster

Matpriserna har ökat kraftigt, särskilt på vissa livsmedel, och många svenskar kämpar vid kassan. En del politiker pekar ut livsmedelshandlarna som ansvariga för de höga matpriserna, och den politiska retoriken har under sommaren skruvats upp. Faktum är att den stora kostnadsdrivaren är stat och kommun, det fastslår branschorganisationen Livsmedelshandlarna i en ny rapport.

Handlarnas marginaler minskar

I slutet av Almedalsveckan lyfte Vänsterpartiet frågan om livsmedelspriserna och hävdar att handlare rånar svenska familjer. Partiets påstående förtjänar både replik och nyansering.

När vi handlar mat för 100 kronor går bara två kronor till butikens vinst. Marginalen har till och med minskat de senaste åren – från 2,7 procent år 2022 till 2,4 procent år 2023. Även om det blev en liten ökning till 2,5 procent under 2024 är det fortfarande en låg vinst för företagen. Staten har däremot dragit in 11,4 miljarder extra kronor – bara i moms – på grund av inflationen. Det är mer än hela dagligvaruhandelns sammanlagda årliga vinst.

Så vad händer egentligen med våra matpengar? Av de 100 kronor du betalar för mat går stora delar till: moms, arbetsgivaravgifter för alla anställda i kedjan, skatter på diesel och el som driver upp både transport- och butikskostnaderna och tillsynsavgifter till kommuner och länsstyrelser. Dessutom tillkommer administrativa kostnader för att följa lagar och rapportera som, enligt en rapport från Tillväxtverket, kostar hela nio procent av företagens omsättning i genomsnitt.

Sverige överimplementerar EU-regler

Kostnaderna ackumuleras genom hela kedjan – från bonden som odlar råvaran, till företaget som förädlar produkten och slutligen till butiken. Många regler kommer från EU, men Sverige väljer ofta att gå längre än vad som krävs. Detta gör svensk mat dyrare än nödvändigt och det skadar vår konkurrenskraft.

Vi importerar hälften av all mat vi äter. Samtidigt som kronan har försvagats över tid har svenska matpriser faktiskt inte ökat mer än snittet i EU – något som visar att branschen verkligen kämpar för att hålla nere kostnaderna. Detta är farligt för vår beredskap. Om svensk matproduktion inte är lönsam i fredstid, vad händer då i kris?

Det är också dags att lyfta frågan om alla kontroller som genomförs, både i producentledet och ute i butikerna. I dag kan en livsmedelsbutik ha upp till 25 olika kontroller på ett år. Varje kontroll kostar både tid och pengar. Avgifterna varierar dessutom kraftigt mellan kommunerna, vilket skapar orättvisa konkurrensförhållanden.

Politiken har makten att påverka en stor del av matens pris och därigenom ett stort ansvar. 

En butik kan behöva betala för livsmedelskontroll, läkemedelstillsyn, energidryckskontroll, miljötaxor, tobaksförsäljning, brandtillsyn och återvinningskrav. Varje avgift kan verka rimlig i sig, men tillsammans skapar de ett komplext och dyrt system som tar resurser från det som egentligen spelar roll – att sälja mat till rimliga priser. Dessutom är det nya kostnadsdrivande lagar på ingång, till exempel hushållsnära förpackningsinsamling som kommer att göra svenska matpriser minst fyra miljarder kronor dyrare år 2027. När reglerna blir ett självändamål i stället för ett verktyg, måste vi våga backa och ompröva.

Politikerna kan påverka matpriserna

För att komma tillrätta med problemet krävs konkreta åtgärder av våra politiker, oavsett vilken sida av politiken man står på. Därför föreslår vi följande åtgärder:

• Sänk arbetsgivaravgiften för unga. Detta skulle spara branschen upp till en miljard kronor – pengar som kan gå till lägre priser och anställa fler personer i butikerna.
• Sänk momsen på mat till sex procent. Det är en enkel åtgärd som direkt syns i butiken.
• Städa upp i regeldjungeln. Gör en total översyn av alla tillstånd, kontroller och avgifter. Målet: ett enklare och billigare system.
• Sluta överimplementera EU-regler. EU:s miniminivå är fullt tillräcklig.
• Räkna på regelkostnaderna innan nya lagar stiftas. Både den ekonomiska konsekvensen för företagen men också i slutändan för konsumenterna.

Politiken har makten att påverka en stor del av matens pris och därigenom ett stort ansvar. Det är hög tid att se helheten, sluta peka finger mot enskilda aktörer och i stället agera där det gör verklig skillnad.