Vägen in i Nato gick via Afghanistan

I december 2024 publicerades den andra av två statliga utredningar som utvärderat det svenska militära engagemanget i Afghanistan (SOU 2024:92 “Sverige i Afghanistan 2001—2021; SOU 2017:16 “Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002–2014”). Slutsatsen är att insatsen i Afghanistan i stort misslyckades med att åstadkomma varaktig fred och stabilitet. Dessutom präglades insatsen av ett önsketänkande där det internationella samfundet fortsatte investera tid, pengar och resurser trots dåliga utsikter för framgång. Samtidigt som insatsen inte nådde dess högt ställda målsättningar i Afghanistan nådde den framgång i Washington och Bryssel samt gav oss i Sverige viktiga säkerhetspolitiska erfarenheter.

Jag vill här lyfta fram tre av de viktigaste insikterna som följer det militära engagemanget i Afghanistan

När vi nu lämnar insatsen i Afghanistan bakom oss är det avgörande att vi inte låter lärdomarna försvinna i historiens dimmor – vi behöver dem för att förstå Sveriges roll i en osäker värld. Inom utrikes- och säkerhetspolitik eftersträvas ofta konsensus vilket i realiteten minskar möjligheten att kritisera och ifrågasätta den förda politiken. Vi kan undvika det i framtiden genom att främja ett kritiskt förhållningssätt, värna politisk opposition och skapa tydlighet och transparens i målsättningarna.

Jag vill här lyfta fram tre av de viktigaste insikterna som följer det militära engagemanget i Afghanistan: betydelsen för det svenska Natomedlemskapet, att deltagande kan vara en nog så god målsättning och att svenskt handlingsutrymme minskat efter inträdet i Nato.

1. Vägen in i Nato gick via Afghanistan

Vägen in i Nato togs med små, små steg. Kanske omedvetet och oavsiktligt men många av dessa i och genom Afghanistan. Gradvis ökade Sverige sitt deltagande i militära samarbeten, underrättelseutbyten, andra fredsfrämjande operationer, säkerhetspolitiska dialoger och integrerades sakta i Nato utan att för den sakens skull bli medlemmar. Tar vi bort Afghanistan ur ekvationen blir den – i retrospektivt naturliga – utstakade vägen in i Nato inte lika självklar.

2. Att delta kan vara ett mål i sig

Sverige var en mindre aktör i det internationella åtagandet i Afghanistan. Detta var ett amerikanskt projekt, genomfört på amerikanska villkor, som Sverige deltog i. Det politiska incitamentet var just att delta för att vinna politiska fördelar snarare än att påverka konfliktens utgång eller situationen på marken. Överlag kretsade därför inte politiska överväganden runt Afghanistan per se; däremot kring relationerna med Washington, Berlin och Bryssel. Sverige bidrog för att visa rådighet, solidaritet och trovärdighet.

3. Säkerhetspolitisk solidaritet är ett givande och tagande

Den viktigaste lärdomen, i min mening, är att även efter ett medlemskap i Nato fortsätter politiken inom alliansen genom kohandel, uppvaktningar och lojalitetsdemonstrationer. Att stötta USA i Afghanistan och bidra till att säkra Natos relevans var centralt för flera Natoländer för att försäkra sig om att i framtiden vid behov få USA:s hjälp. Se exempelvis till Danmarks, Nederländernas och Estlands bidrag till de delarna av Afghanistan med en betydligt högre konfliktnivå. Sverige behöver nu och framöver positioneras inom alliansen och stärka bi- och multilaterala relationer med medlemsländerna för att säkra försvaret av Sverige. Det innebär också att handlingsutrymmet för deltagande i framtiden vid ”nästa Afghanistan” kommer vara betydligt mindre. Detta då Sveriges försvarsförmåga är väldigt begränsad och vi behöver ställa upp för andra för att de sen ska ställa upp för oss. Tjänster kräver, som alla vet, även gentjänster.