Upp till bevis för utrikesminister Ann Linde
Fria val och allmän rösträtt är en förutsättning för demokratin. Men ett öppet och fritt samhälle kräver också möjligheten, och rätten, att få tänka själv och att ge uttryck för avvikande uppfattningar i den offentliga debatten. Det skriver Kristina Patring och Jacob Rudenstrand från Svenska missionsrådet respektive Svenska Evangeliska Alliansen.
Kristina Patring, rådgivare på Svenska missionsrådet och Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare SEA
Värnandet av religions- och övertygelsefriheten är av avgörande betydelse. Friheten att tänka, tro, ifrågasätta, ändra sin övertygelse och att vägra följa majoritetssamhällets normer skyddas av just denna rättighet, så länge du inte kränker någon annans fri- och rättigheter. Tillsammans med andra demokratiska rättigheter möjliggör religionsfriheten samtal om, men också förändringar av, normer och beteenden inom och mellan grupper med olika livsåskådningar och samhällsvisioner.
Under lång tid präglades Sverige av ett förtryckande lutherskt statskyrkosystem, med litet utrymme för dissidenter. I dag är istället risken överhängande att en sekulär statsideologi med låg acceptans för religiös övertygelse eller avvikande religiösa åsikter utvecklas.
Religion utmålas som demokratiskt hot
Därför är det ingen överraskning att ett återkommande argument från politiker är vikten av att värna det sekulära samhället. Ett samhälle ”där religionen i huvudsak är privat och att religionens roll i det offentliga livet är begränsad” som dåvarande civilminister Ardalan Shekarabi (S) uttryckte det när Socialdemokraterna 2018 gick till val på ett konfessionellt friskoleförbud.
Religion som ett demokratiskt hot präglar även retoriken om statens stöd till trossamfund.
Retoriken återkommer i årets valrörelse där flera partier går till val på att förbjuda nya eller redan existerande konfessionella skolor. Skolor som missköter sig, oavsett huvudman, förtjänar kritik och ibland att stängas men lösningen kan inte vara kollektiv bestraffning även av välfungerande skolor. Detta hindrar dock varken skolministern Lina Axelsson-Kihlbom (S) eller Liberalernas partiledare Johan Pehrson från att svepande tala om ”religiös indoktrinering” respektive ”religiös [och] ideologisk påverkan”, trots att flera skolor där risk för radikalisering funnits inte varit registrerade som konfessionella.
Religion som ett demokratiskt hot präglar även retoriken om statens stöd till trossamfund. Trots kritik är regeringens proposition fortfarande behäftad med omfattande problem. Exempelvis kan hela samfund och civilsamhällesorganisationer bli av med statligt stöd baserat på utredningar av enskilda företrädares ageranden, helt frikopplat från vårt straffrättsliga system.
Beklämmande inställning
Det är beklämmande att svenska folkvalda tycks ta så lätt på religions- och övertygelsefriheten istället för att se synliga uttryck för religiös tro som den grundläggande fri- och rättighet det är.
Samtidigt är demokratin på tillbakagång globalt, till förmån för totalitära krafter. Några exempel är Rysslands invasion av Ukraina motiverat av ideologin kring Russkiy Mir – ”den ryska ordningen”; Kinas auktoritära anspråk; Indiens växande hindunationalism; den ökande islamistiska terrorn i Afrika som av experter beskrivs som ”IS-Kalifatets framtid”. Parallellt har religionsfriheten minskat kraftigt de senaste 10-15 åren globalt sett. Enligt Pew Research Center, lever ca tre fjärdedelar av jordens befolkning i länder med ”höga” eller ”mycket höga” nivåer av begränsningar i religiöst liv. Det gynnar inte den demokratiska utvecklingen.
Upp till bevis Ann Linde
Sverige är en respekterad utrikes-, bistånds- och handelspolitisk aktör både i multilaterala- och bilaterala samarbeten. Samtidigt brister beslutsfattare och myndigheter frekvent i religiös läskunnighet, trots att religions- och värderingsfrågor blivit alltmer centrala i internationell politik.
Utifrån detta är utrikesminister Ann Lindes plötsliga valvurm för religionsfriheten den 19 augusti minst sagt något av en överraskning. För oss som följt frågan under den gångna mandatperioden har utrikesministerns tystnad kring religions- och övertygelsefriheten i samband med såväl demokratisatsningen och utrikesdeklarationerna nämligen vittnat om något helt annat än självklart engagemang för religionsfrihetskränkningar. Menar Ann Linde vad hon säger så är det helt enkelt upp till bevis framöver.
Vi vill se ett Sverige som fortsätter vara en röst för öppna och demokratiska samhällen. Då bör vi hålla rent hus både på hemmafronten och i utrikespolitiken när det gäller rätten till religions- och övertygelsefrihet.