Staten måste ersätta skogsägare för förlorad inkomst

Artskyddet har blivit en av de största rättsliga utmaningarna för svenska skogsägare. Regler som skyddar växter och djur får långtgående konsekvenser. Allt fler ställs inför omfattande utredningskrav, långdragna domstolsprocesser och i vissa fall totalförbud mot brukande utan rätt till ersättning.

”Ett rättsövergrepp”

De senaste åren har överklagandena ökat kraftigt och nya ärenden tillkommer varje vecka. Människor som har brukat sin mark i generationer tvingas plötsligt försvara sig i domstol mot miljöorganisationer som hävdar att de begår miljöbrott.

För många skogsägare ser processen ut så här:

1. Utredningskrav
   Markägaren förväntas själv inventera eller bevisa frånvaro av fridlysta arter – ibland arter som kräver specialistkunskap eller bara kan upptäckas under vissa veckor per år.
2. Förbud och dispens
   Om Skogsstyrelsen förbjuder avverkning krävs dispens hos länsstyrelsen – något som nästan aldrig beviljas, men kan ta upp till två år.
3. Stämma staten
   För att få ersättning måste markägaren själv stämma staten i domstol, med hög ekonomisk risk och flera år lång process.

Detta är inte ett rättssäkert system. Det är ett rättsövergrepp.

Ersätt skogsägare för förlorad inkomst

Problemet ligger inte hos domstolarna eller myndigheterna. De tillämpar de regler som finns. Det är juridiken som brister och lägger krokben. När lagstiftningen är otydlig och illa anpassad till verkligheten fylls tomrummen med tolkningar. Resultatet blir motstridiga domar, utdragna processer och stora kostnader – för både samhället och enskilda skogsägare. Vi kan inte ha det så här.

Nu ligger skogspropositionen på bordet. Den innehåller viktiga inslag för att öka förutsägbarhet. Men en sak är helt avgörande: ersättningspropositionen.

Människor som har brukat sin mark i generationer tvingas plötsligt försvara sig i domstol mot miljöorganisationer som hävdar att de begår miljöbrott

Det handlar inte om att skogsägare vill ha ersättning. Majoriteten vill bruka sin skog – precis som generationerna före dem. Men om staten förbjuder brukande måste ersättning utgå. Det är inte en politisk fråga. Det är en rättsstatlig princip skyddad i både grundlag och Europakonventionen.

Ersättningsrätten skapar också nödvändiga incitament. Just nu betalar enskilda skogsägare för samhällets intresse av att skydda arter. Om samhället själv måste stå för kostnaden kommer tydligare prioriteringar behöva göras kring vilka skydd som är mest angelägna.

Artskyddet får allvarliga konsekvenser

När artskyddsförordningen infördes 2007 fanns inte en tanke på att reglerna skulle få dagens konsekvenser. Därför infördes heller inte en tydlig ersättningsrätt. Nu pågår flera mål i domstol där skogsägare tvingas stämma staten för ersättning men där Kammarkollegiet, som företräder staten, använder alla möjliga argument för att slippa betala ersättning till markägare.

Politiken försöker nu rätta till bristerna genom ersättningspropositionen. Men frågan har fått en ny dimension. Ersättningsförslaget ifrågasätts med hänvisning till EU:s statsstödsregler. Argumentet går i korthet ut på att man inte kan ge ”stöd” till företagare för att de följer lagen och avstår att bryta mot fridlysningsregler.

Regeringen har därför skickat frågan till EU-kommissionen för att få besked. Det innebär att det är väldigt osäkert om och när ersättningsrätten blir verklighet. Det är mycket tveksamt att det kommer att hinnas med innan valet.

Slarva inte bort ersättningsrätten

Konsekvenserna är uppenbara. Utan rättssäkra regler och ersättningsrätt riskerar vi ett system där det är en ekonomisk risk att värna naturvärden på fastigheten. Jag utgår från att ingen vill ha det så. Att skydda arter är viktigt men det måste ske med respekt för äganderätten. En ersättningsrätt innebär att samhället måste börja prioritera – och ta ansvar.

Ulf Kristersson, regeringen har lovat ordning och reda. Att slarva bort ersättningsrätten vore inte bara ett politiskt misslyckande, utan ett svek mot rättsstaten.