Analys av 
Sanna Rayman

”Sött och salt”, pustade Pehrson

Jimmie Åkesson kunde räkna upp en stor mängd förhandlingsframgångar på sina viktigaste områden under pressträffen, medan mycket av det som KD och L lyfter fram är framgångar av typen ”ska utredas”.

Foto: Tim Aro/TT
Sanna Rayman

Under pressträffen som M, KD, L och SD höll idag på förmiddagen gjorde Ulf Kristersson sitt bästa för att betona skillnaden mellan Tidöavtalet, som dagens fyrpartiöverenskommelse kallas, och januariavtalet. Det senare var påtvingat, menade Kristersson, medan dagens enighet vilar på en gemensam inriktning och gemensamma insikter.

Givetvis är det en bild som det är viktigt för M-ledaren att förmedla, men precis på samma sätt som januariavtalet innehöll massor av punkter som ingen S-regering någonsin hade presenterat utan att tvingas därtill av Annie Lööf, så finns det gott om punkter i dagens överenskommelse som knappast hade funnits där utan SD:s inflytande över förhandlingarna.

Salta tårar, söta idrottsambitioner

Att det har kompromissats och givits och tagits är heller ingenting som någon av de borgerliga partiledarna hymlade med. Sött och salt, pustade Johan Pehrson. Samtidigt på Facebook skriver hans företrädare på partiledarposten, Maria Leissner, på Facebook att hon ”sitter med tårarna rinnande vid mitt skrivbord”. Och jo, tårar är ju salta.

För både L och KD framstår segrarna som få. Jimmie Åkesson kunde räkna upp en stor mängd förhandlingsframgångar på sina viktigaste områden under pressträffen, medan mycket av det som KD och L lyfter fram är framgångar av typen ”ska utredas”. Visst har frågan om förstatligande av vården varit en stor fråga för KD, men det är samtidigt en reform av en sort som man inte kommer kunna räkna hem på länge och väl. Och att man fått vika ner sig i biståndsfrågan kommer smärta i KD-leden.

För Liberalerna lät det än skralare. Det mest konkreta är vinststoppet för nya friskolor under de första åren. Fri- och rättighetsavsnittet gav ett vagt intryck, frånsett abortfrågan och, i ärlighetens namn, talskrivarna hade heller inte gjort det lättare för Pehrson. Han kom inte direkt rustad med vattentäta talepunkter, elitfotbollen till trots.

För M och SD är dagen mer guldkantad. SD får igenom mängder av politik och tjänstemän i Regeringskansliet. Moderaterna får förvisso hacka i sig den djupa förlusten i att A-kassenivåerna behålls, men å andra sidan får Ulf Kristersson bli statsminister. 

Nu kommer avtalet nagelfaras och så småningom siffersättas. Det framstår redan nu som ett tufft uppdrag för Kristerssons framtida finansminister. Utgifterna är många. Man kan nog vänta sig att en del satsningar, som högkostnadsskydden för tandvård, inte kommer att landa i mandatperiodens främre del. Först i kön står sannolikt elkunderna, exempelvis.  

Påtvingat samarbete eller påtvingad trevnad?

Januariavtalet var påtvingat, medan Tidöavtalet är danat ur samförstånd och gemensam inriktning, bedyrade Kristersson. Men sanningen är nog snarare att det alltid finns lite av varje. Januariavtalets främsta drivkraft var att hålla SD borta. Ett tunt fundament för politisk samverkan, utan tvivel. Å andra sidan är det kanske enklare att förhålla sig till ett sådant samarbete? Ingen åläggs att vara mer trevlig än nödvändigt. I Tidöavtalet skrivs det istället om att de fyra partierna ska prata respektfullt om varandra. Något som tydligen behövde skrivas ut? 

Det storartade i att, i princip, ha en gemensam inriktning, kan mycket väl visa sig vara något svårare i praktiken än på idéstadiet. Men en regering kommer det av allt att döma att bli, så check på den.


    E-post Politik på allvar

    Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget