Skolan kan inte byggas på tillfälliga pengar

Regeringens besked i budgetpropositionen om att reglera lärares tid för kärnuppdraget är ett viktigt erkännande av att undervisning kräver mer än själva timmarna framför eleverna – det kräver tid för planering, efterarbete och reflektion.

Att staten äntligen avser att reglera detta är en seger för oss som länge pekat på vikten av att lärare ska få ägna sin arbetstid åt rätt saker.

Tillfälliga satsningar räcker inte

Det är också välkommet att regeringen tillför 1,8 miljarder kronor till det så kallade Kunskapsbidraget, som syftar till att öka likvärdigheten i svenska skola. Men det är samtidigt typiskt att tillskottet inte är permanent. Som det ser ut nu gäller satsningen endast för 2026 – inte för åren därefter. Elevernas rätt till likvärdig utbildning kan inte vara en tillfällig fråga bara för att det är valår.

Svensk skola och förskola behöver långsiktighet, stabilitet och resurser, inte fortsatta nedskärningar eller tillfälliga satsningar

Sveriges Lärares rapport ”Nedskärningarna fortsätter” från förra hösten visade att skolan under lång tid varit föremål för återkommande besparingar. Bara under 2023 genomförde 6 av 10 kommuner nedskärningar i skolan.

Konsekvenserna är tydliga: färre speciallärare och elevassistenter, större barn- och elevgrupper och en hårdare press på lärare som förväntas göra mer med mindre. I praktiken innebär det att många elever inte får det stöd de har rätt till, och att lärarnas arbetsmiljö försämras.

Den alldeles färska rapporten ”Från urholkning till utveckling” från Facken i välfärden visar att hela välfärdssektorns resurser urholkats kraftigt. Om kommuner och regioner hade fått behålla samma ekonomiska förutsättningar som på 1990-talet, skulle välfärden i dag haft över 80 miljarder kronor mer årligen. Skolan är en av de sektorer som drabbats hårdast av denna urholkning.

Behövs långsiktiga investeringar 

Om våra politiker menar allvar med att höja kunskapsresultaten, stärka likvärdigheten och göra läraryrket attraktivt måste vi gå från kortsiktiga nedskärningar till långsiktiga investeringar.

När staten på 1990-talet överlät huvudansvaret för finansiering och drift av skolan till kommunerna var lärares arbetsbelastning och tid för planering i bättre balans. Sedan dess har kommuner och enskilda huvudmän ökat lärares arbetsbörda. Den obalans vi ser i dag beror alltså inte på staten ensam, utan i huvudsak på kommunernas prioriteringar.

Staten överlämnade en skola i jämvikt, men dagens huvudmän har vältrat över fler arbetsuppgifter på lärarna och där inte minst tiden för planering av undervisningen kommit i kläm. Det är därför inte orimligt att kommunerna nu får ta ett stort finansiellt ansvar för en nationell reglering av undervisnings- och planeringstiden.

Stat och kommun måste ta ansvar  

Både stat och kommun måste stegvis öka resurserna till skola och förskola. Vi behöver en finansiering som säkerställer tre saker:

1. Likvärdighet – alla elever, oavsett var de bor eller vilken skola de går i, ska ha samma chans till en likvärdig utbildning.
2. Kvalitet – undervisningen måste hålla hög nivå.
3. Arbetsmiljö – lärare måste ges tid och förutsättningar att utföra sitt uppdrag på ett professionellt sätt.

En nationellt reglerad undervisnings- och planeringstid är ett välkommet steg för att säkerställa en god kvalitet i skolväsendet. Men utan långsiktig finansiering riskerar reformen att halta. Det är först när både staten och kommunerna fullt ut tar sitt finansieringsansvar som vi kan säkerställa att lärarna får rätt förutsättningar och eleverna den utbildning de förtjänar.

Svensk skola och förskola behöver långsiktighet, stabilitet och resurser – inte fortsatta nedskärningar eller tillfälliga satsningar. Därför är regeringens besked ett välkommet steg. Men det är bara början.