Så här ser det nya EU-parlamentet ut

BRYSSE

– Det är en avvägning. Politisk integritet eller inflytande.

Så förklarar en källa från den konservativa ECR-gruppen gruppens införlivande av den brokiga skara av partier som gjorde gruppen till den tredje största i Europaparlamentet. Därmed hamnade ECR-gruppen längre fram i kön när utskottsposter och föredragande fördelas i det nya parlamentet. I sin tur sår det tvivel om vilken politisk linje gruppen ska ta, när den omfamnat så brett rent politiskt.

Färgrika medlemmar

ECR:s framgång är den största överraskningen i det nya EU-parlamentets sammansättning. Gruppen, som grundades av de brittiska konservativa efter brytningen 2009 med parlamentets stora kristdemokratiska grupp i syfte att skapa en EU-kritisk linje, fick inget särskilt imponerande val i slutet av maj.

Men genom att räcka ut handen till ett antal partier, som få hade förutspått en plats i gruppen, har de lyckats få 70 mandat – tre mer än den liberala ALDE-gruppen, där danska Venstre och Radikale sitter. Bland de första överraskande nykomlingarna i ECR var Dansk Folkeparti och även nationalkonservativa Sannfinländarna.

Ger det inflytande?

Därefter anslöt Tysklands första folkvalda EU-skeptiker, Alternative für Deutschland. Därefter införlivades den moralkonservativa Bas Belder från det holländska protestantiska Reformerta samhällspartiet, SGP, som bygger sin politik på en strikt tolkning av bibeln. Och därefter utvidgades gruppen återigen med det flamländska separatistpartiet N-VA, som i förra veckan beslutade att avvisa en utsträckt hand från den liberala gruppen ALDE. Härifrån lyckades gruppen också i måndags fånga in irländska Brian Crowley, som valde att trotsa sitt moderparti Fianna Fáil och gick från liberalerna till ECR.

Nu väntar många på att se om den ökade medlemsskaran kan bytas ut mot inflytande i ett parlament, som hittills inte har gett en särskilt stor plats åt partier utanför den absoluta mitten.

Tre små grupper

Förutom de fyra stora och medelstora partierna är ytterligare tre grupper klara. På femte plats ligger vänsterorienterade GUE/NGL – där Folkebevægelsen mod EU:s Rina Ronja Kari sitter – som blev marginellt större än Margrete Aukens (SF) De gröna. Som den minsta gruppen ligger Messerschmidts (DF) tidigare tillhåll, den EU-skeptiska EFD-gruppen med brittisk UK Independence Party i täten.

Det krävs minst 25 ledamöter från minst sju länder för att skapa en politisk grupp. Det är mandat som kan bytas mot poster och föredragande i politiska kommittéer, medel från EU:s budget och mer taltid i plenisalen.

– Utan en grupp blir man skoningslöst marginaliserad av Bryssel-maskinen, oavsett hur väl man har gjort vid valurnorna i sitt eget land, som UKIP:s ledare Nigel Farage uttryckte det i en kolumn i brittiska Daily Express tidigare i somras.

Le Pen letar fortfarande

Efter att ECR-gruppen hade hämtat upp både Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och SGP från hans EFD-grupp, har han bara med nöd och näppe fått det nödvändiga antalet medlemmar och länder på plats.

Mindre bra har det alltså gått för franska Front Nationals Marine Le Pen, som tillsammans med holländska Geert Wilders från Frihetspartiet redan i höstas tillkännagav att de ville gå samman för att skapa en högerradikal grupp i parlamentet. På måndagskvällen gjorde Wilders klart för den holländska nyhetsbyrån ANP att de hade misslyckats med att hitta representanter från sju olika länder, som reglerna föreskriver. Men han förklarar att han är övertygad om att det nog ska gå bra senare i år.

Om detta händer kommer de och EFD fortfarande sitta osäkert i sadeln. Med få länder representerade, varav flera bara sitter med ett enda mandat, ska det inte mycket till för att splittra gruppen – vilket också tidigare hänt extremhögern.