Professor: Reglera försäljningen av cannabis

Under 2022 drabbades Sverige av återkommande våldsdåd, skjutningar och explosioner. I kölvattnet växer rädsla och otrygghet. Enligt Gängbrottsutredningens utredare, hovrättspresidenten Anders Perklev, driver gängens narkotikaförsäljning annan brottslighet, bland annat våld för att kapa åt sig kontroll över narkotikamarknaden. Barn, vuxna, gamla; alla riskerar att bli oskyldiga offer.

Tvångsmedel räcker inte

Efterfrågan på narkotika skapar förutsättningar för gängen att tjäna pengar. Trots fem decenniers ansträngningar för att minska narkotikakonsumtionen i Sverige, ökar den. Då försäljning är förbjuden skapar vår narkotikapolitik den ekonomiska basen för kriminella gäng, och därmed har vår drogpolicy stor del i våldet. För att minska våldet måste vi skapa åtgärder som fråntar gängen denna inkomstkälla. Vi har försökt göra det genom bruket av tvångsmedel, till exempel poliser och fängelsestraff, men den organiserade brottsligheten bara växer.

Vi behöver ödmjukt se problemet i vitögat, och erkänna att vår narkotikapolitik har medfört allvarliga skador som riskerar bli än värre.

FN påvisar många skador i samband med att den organiserade brottsligheten tillåts tjäna pengar på illegala droger: till exempel våld, infiltration av legitima verksamheter, korruption, och rekrytering av ungdomar till kriminalitet. Att vi inte tar vår drogpolicys roll på allvar i den organiserade brottslighetens tillväxt är elefanten i det narkotikapolitiska rummet – och medan vi blundar växer skadorna. Vi måste tänka om.

Vi behöver bli ”ett experimenterande samhälle” vad gäller drogpolicy. Nyckelorden bör vara: pröva nya åtgärder, självkritik, ärlighet och beredskap att överge teorier som motsägs av bevis.

Skillnad på konsumtion och konsumtion

Vår drogundervisning lär ut att narkotikan är ett problem då den medför arbetslöshet, kriminalitet, familjeupplösning, sjukdom och död. I så fall handlar narkotikaproblemet om problematisk konsumtion, inte rekreationskonsumtion. Skillnaden på dessa ser vi om vi tittar på alkohol. De flesta som dricker utgör inget större problem; de är rekreationskonsumenter. Detta till skillnad från alkoholproblematiker. Men gäller denna distinktion även för narkotika?

Två grundidéer i vår förståelse av droger är: 1) om man nyttjar cannabis riskerar man bli narkoman; 2) rekreationskonsumtion leder till problematisk konsumtion. Men ingen svensk regering har låtit undersöka ifall detta stämmer. Årligen undersöks rekreationskonsumtion, det vill säga andelen 16-åringar som har prövat narkotika. Men problematisk konsumtion har inte utretts sedan 1998.

Baserad på 1998 års statistik fann jag att 96 procent av dem som prövat cannabis aldrig har blivit problematiska konsumenter. Antingen förblev de rekreationskonsumenter eller slutade helt. Och de fyra procent som blev problematiska konsumenter var inte vilka som helst, utan människor som har haft mycket svåra livserfarenheter innan narkotikadebuten.

Reglera försäljningen

Detta innebär att det kan vara rimligt att pröva den enda åtgärden som fråntar den organiserade brottsligheten vinsterna av droghandeln: en juridisk reglering av produktion och försäljning av narkotika. Vi vet inte vilka skador detta skulle medföra men utifrån beräkningarna ovan kan man ha som hypotes att en välgenomtänkt reglering inte kommer att dramatiskt öka problematisk konsumtion. Men vi kan inte veta säkert med mindre än att en reglering verkställs, och utfallet undersöks vetenskapligt.

Vi behöver ödmjukt se problemet i vitögat, och erkänna att vår narkotikapolitik har medfört allvarliga skador som riskerar bli än värre. Därför bör en statlig, icke-politisk, utredning utnämnas snarast för att ta fram ett konkret förslag för lansering av en svensk regleringsmodell. Efter genomförandet ska utvecklingen följas vetenskapligt för att bestämma vilka åtgärder ska behållas/förändras/avskaffas.

Börja med cannabis

Förslagsvis kan vi börja med att reglera bara cannabis; inte för att den är helt ofarlig utan för att vi ska kunna komma i gång snabbare, vinna erfarenheter, och ta ifrån den organiserade brottsligheten en stor del av dess drogrelaterade inkomster. Men samtidigt får vi inte glömma den allmänna välfärdspolitiken. ”Drogproblemet” kan inte tyglas med drogpolicy allena.