Nonchalans inför bristen på patientsäkerhet i Sverige

När en myndighet uppmärksammar brister i vårdens patientsäkerhet, som IVO – Inspektionen för Vård och Omsorg gjort i alla svenska regioner, mottas rapporten med en sällan skådad nonchalans från berörda regionpolitiker och tjänstemän. Uttalanden om att sanktioner som kan delas ut i form av böter bland annat, ”inte spelar någon roll”, hade knappast fungerat på andra viktiga samhällsområden.

Vi kan jämföra det med ett annat aktuellt område; energimarknaden, där just Energimarknadsinspektionen är tillsynsmyndighet. Eftersom elnätet är en monopolverksamhet finns det bara en nätägare inom varje område som fått tillstånd, en så kallad nätkoncession.

Vården i Sverige har samma upplägg. Det finns en ”ägare” av vården inom varje region, även om det liksom på elmarknaden har ett antal olika utförare. Upprördheten över höjda avgifter för el och elnät på senaste tiden, har dock vida överskuggat den upprördhet som borde uppstått hos alla, av bristen på patientsäkerhet i vården.

För alla är vi, har varit, eller kommer att bli patienter någon gång under livet.

Alltifrån första besöket på en vårdcentral med symptom som kan åtgärdas omgående eller vara starten på en längre process och remiss till specialistvård, eller ett akut tillstånd som kräver omedelbar behandling, så handlar det om att som patient vara trygg i att personalen följer de rutiner som finns, har den kunskap som krävs och dessutom i lokaler som är ändamålsenliga.

42 miljarder per år

WHO lanserade för ett par år sedan en global Patientsäkerhetsplan för att stärka insatserna mot felaktig hantering av mediciner och behandlingar, vårdrelaterade infektioner, vårdskador vid kirurgiska ingrepp och ett antal fler områden. Förutom personliga lidanden, kostar också den här felhanteringen samhället stora pengar. Bara det första omnämnda området beräknas av WHO till en årlig kostnad av minst 42 miljarder.

Vi kanske tror att den svenska vården varit förskonad från det mesta av detta, och att endast effekter av pandemin har försämrat patientsäkerheten. Men Socialstyrelsen beräknade i början av 2020 att ungefär 100 000 vårdskador inträffar per år i Sverige i den somatiska sjukhusvården, och att ca 50 000 patienter får vara längre på sjukhus på grund av skadorna. Inte heller denna rapport medförde någon större upprördhet – inte ens i patientrörelsen som sådan, trots att det torde beröra alla diagnosområden.

Som grundare av mötesplatsen FOKUS Patient® för hälso- och sjukvårdsfrågor och life science där vi jobbar efter det europeiska manifestet för patienträttigheter - European Charter of Patient Rights, och som ordförande i den europeiska organisationen för patientsäkerhet, European Patient Safety Foundation, är jag stolt över att Sverige genom Socialstyrelsen har utformat en Patientsäkerhetsplan och internetportal med god information och kunskap i ämnet för alla att ta del av. Men faktum är, att det inte bara handlar om att läsa dokument. Det handlar om att göra det som står också.

Patientsäkerhet måste diskuteras

Vi ska vara glada över att ha myndigheter som uppmärksammar brister i vården, det är ju endast då som det går att göra något åt dem. Likaså att Sverige har jämförelser på ett antal områden genom kvalitetsregister, som andra länder inte har.

Det behövs samtal i personalgrupperna i vården om vilken syn man har på patientsäkerhet – vad innebär det just där de jobbar? Att visa ledarskap hos både chefer och beslutsfattare, diskutera med (och inte om) dem som jobbar på en mottagning eller avdelning hur organisation, scheman och lokaler borde se ut. Det är ett ansvar som inte går att betala sig ur.

IVO:s rapport borde vara en ögonöppnare för alla berörda aktörer. För ingen av oss när vi är patienter, vill råka ut för en läkare som jobbat alldeles för många timmar i sträck, ligga i en korridor utan möjlighet till vare sig näring eller avskildhet, eller ha med två kastrullock i väskan för uppmärksamhet om vi behöver åka in till akutmottagningen.