När vi placerar barn bakom lås och bom har samhället kapitulerat

Regeringens förslag att sänka straffåldern till 13 år är ett svek mot barnrättsperspektivet. Det innebär att barn som misstänks för grova brott ska kunna dömas till fängelse. Samtidigt har en ny socialtjänstlag trätt i kraft, med fokus på förebyggande arbete och tidiga insatser.

Det är en märklig dubbelhet. Ena dagen ska samhället sträcka ut en hand till barnen – nästa dag knyter man näven.

Barns utveckling och rättigheter

Att sänka straffåldern är inte bara ett brott mot barnkonventionens principer – det är ett svek mot den kunskap vi har om barns utveckling.

Forskning visar att barns hjärnor är under uppbyggnad, att deras konsekvenstänk är outvecklat och att de är särskilt mottagliga för stöd och vägledning.

Att möta dem med fängelse, tvångsmedel och registrering är inte rehabilitering – det är repression.

Risker med fängelsestraff

Vad händer med en 13-åring som döms till fängelse? Forskning visar att barn som placeras i tvångsvård eller på ungdomshem löper kraftigt ökad risk för psykisk ohälsa, suicid och fortsatt kriminalitet.

Vill ni bygga ett samhälle där 13-åringar placeras bakom lås och bom eller ett samhälle där varje barn får möjlighet att växa, utvecklas och förändras?

Riksrevisionen har konstaterat att vården på statens ungdomshem ofta brister i kvalitet, och att barn inte får den behandling de behöver. Det är inte ett skyddsnät – det är en återvändsgränd.

All tillgänglig forskning visar att straffens längd har begränsad effekt på brottsligheten. Det som spelar roll är risken att bli upptäckt – inte hur länge man sitter inne.

Att sänka straffåldern är ett populistiskt svar på ett komplext problem. Det är inte lösningen – det är en kapitulation.

Vi får inte svika barnen

Barn som begår brott är ofta själva utsatta. De behöver stöd, inte straff. Att möta dem med fängelse riskerar att förvärra deras situation och försvåra återanpassning till samhället. Vi måste våga se barn som barn – även när de begår brott.

Att tvinga fram en sådan lagstiftning är ett fundamentalt misslyckande. Det är ett erkännande av att samhället inte lyckats skydda sina barn, och ett försök att dölja detta genom hårdare tag. Det är en skam att förslaget ens läggs fram.

Vad vill regeringen egentligen med Sveriges barn? Vill ni bygga ett samhälle där 13-åringar placeras bakom lås och bom eller ett samhälle där varje barn får möjlighet att växa, utvecklas och förändras?

Stöd och solidaritet framför straff

Verdandi är en organisation som bygger på solidaritet, jämlikhet och en grundläggande tro på människors förmåga att förändras. Vår kriminalpolitiska syn utgår från att varje människa har rätt till ett värdigt liv – och att samhället har ett ansvar att skapa förutsättningar för det.

Vi tror på ett nära arbete med familjer och nätverk. Föräldrautbildningar, stödjande samtal och samverkan med anhöriga är avgörande för att barn ska kunna bryta destruktiva mönster. Det är där förändring börjar – inte i en cell med låst dörr.

Vi i Verdandi vet vilket samhälle vi vill forma. Ett samhälle där människovärdet är grunden, där barn får stöd i stället för straff, och där framtidstro är starkare än repression.