Kjell-Olof Feldt var europamästare i ekonomi

Höjdpunkten för Kjell-Olof Feldts tid som finansminister kom åren 1984–1985. Feldt utsågs till europamästare i ekonomi och när reklambyrån presenterade det första (och förkastade) utkastet till det som kom att kallas ”dalmatineraffischen” löd budskapet:

”Jag röstar på Socialdemokraterna – För de har Feldt”.

Den tredje vägen var framgångsrik men inte oomstridd. Det var inte Keynes. Inte Friedman. Utan Feldt och hans medarbetares hemmasnickrade svenska modell för en ekonomisk politik där inflationsmålen sattes högst, sysselsättningsmålen fick maka på sig. 

Den tidens stekare i glansig Armanikostym, cabbad bil, dalmatinerhund och golfklubbor i baksätet var urtypen för vinnarna på Feldts politik

Men Feldt var samtidigt något av modellens största kritiker, han såg bekymren med att få rörelsen och dess folk med sig på den tredje vägen. Inte minst när facken satte sig vid förhandlingsbordet. Utmärkt illustrerat när en lyssnare ringde in på telefonväkteriet efter en av Feldts budgetpresentationer och tyckte att även vanligt folk skulle få del av de växande vinsterna i form av högre lön. Men det leder bara till luft i lönekuvertet, svarade Feldt. ”Men vi vill också ha mer luft i lönekuvertet”, kontrade inringaren.

Retade upp LO

Yuppien på den omstridda valaffischen, den tidens stekare i glansig Armanikostym, cabbad bil, dalmatinerhund och golfklubbor i baksätet var urtypen för vinnarna på Feldts politik och Porscheförsäljningen slog rekord. LO-folket var inte vinnare. I LO-toppen hade den prat- och utspelsglade Stig Malm ersatt den timide och stundtals lätt obegriplige Gunnar Nilsson. Malm och Feldt blev de kommande åren motpolerna i S med ständiga strider. Av Svenska Dagbladet döpt till ”Rosornas krig”. Samtidigt fanns frågan om löntagarfonder som ett orosmoln på den politiska himlen. Strax före jul 1983 kunde en relativt harmlös fondlösning ”baxas” igenom i riksdagen. 

”Det är på resultaten man blir bedömd”, upprepade Feldt. Fast han blev lika ofta bedömd på vad han sade och hade redan 1984 öppnat för privata lösningar i barnomsorgen i intervjuboken ”Samtal med Feldt”. Och nu var det inte bara LO som retade sig på Feldt. Storföretaget Electrolux ville öppna privata daghem (det som senare blev Pysslingen). Men han hade bara öppnat dörren för personal- eller föräldrakooperativa dagis, förtydligade finansministern.

Den tredje vägen hade fyra tydliga hållplatser, enligt finansen; att vända budgetunderskottet, avreglera penningmarknaden, en stor skattereform och att förnya den offentliga sektorn. I november 1985 var det dags för den andra med avregleringen av finansmarknaderna. Formerna för den ”blev tokiga” beskrev Feldt det senare.

I valrörelsen 1985 inrättade sig Kjell-Olof Feldt i S-retoriken att en borgerlig valseger skulle leda till dråpslag mot den offentliga sektorn och ett M-förslag om minskade aktivitetsstöd beskrevs som ett hot mot hela knattefotbollen. Socialdemokraterna tappade bara en procentenhet jämfört med segervalet 1982.

Efter valet fick ändå protesterna från rörelsen en mer folklig prägel när kärnkraftsmotståndare i Nässjö och metallare i Falun lierade sig i vad som kallades Dalaupproret. Den tredje vägen var inte längre lika rak och nyasfalterad utan visade upp rejäla slukhål.

Blev aldrig partiledare

Mordet på Olof Palme förändrade allt och fick protesterna att tystna. Var, i det dramatiska läget, Kjell-Olof Feldt själv intresserad av att ta över som partiledare och statsminister? Det befarade en del i partitoppen, men det var aldrig hans önskan, enligt dåvarande industriministern Thage G Petersons memoarer. Själv funderade Feldt på att avgå redan efter valet 1985 eftersom partiet enligt hans mening dolt ”vidden och arten av landets ekonomiska problem” för väljarna, som han skrev i boken ”Alla dessa dagar”.

Betydligt värre blev det för Feldt att i valrörelsen 1988 utlova sex veckors semester, sex nya månader i föräldraförsäkringen och höjda barnbidrag. Socialdemokraterna blev ”partiet med de goda gåvorna”, som han själv beskrev det. 

Folkpartiledaren Bengt Westerberg anklagade S för ekonomisk oansvarighet, men fick i Vasaparksduellen under valrörelsen höra av dåvarande socialminister Sten Andersson (S) att han hade en ”felprogrammerad hjärna”. Finansministern som stod på samma scen tänkte nog att hans hjärna var programmerad på samma sätt. 

Åtta års inspärrning

De som kom att kallas ”fjuniga departementsråd” och ”Kanslihushögern”, och inte minst Feldt själv, hade mycket av initiativet under S-regeringsåren 1982–85. Det hade varit ett allt annat än dukat bord efter sex års borgerliga regeringsår. De flesta var inställda på tuffa ekonomiska åtgärder. Men som Klas Eklund konstaterar i boken ”Kan(s)lihushögern”: ”Först… vid mitten av 1990-talet kan man säga att kanslihushögerns program förverkligades”. Göran Persson gjorde det som Feldt, Palme och Carlsson inte mäktat med.

Den avgångne finansministern blev en av de första att ge sig in i den värld av lobbyister som sedan dess blivit en alternativ arbetsmarknad för politiker och tjänstemän

När allt, enligt honom och de flesta, gick överstyr i början av 1990 bestämde sig Kjell-Olof Feldt för att lämna regeringen och satte sig i villan i Nacka för att skriva ”Alla dessa dagar”. Boken kom våren 1991 och blev enligt bittra S-politiker de borgerligas främsta argument.

Det som han själv beskrev som ”åtta års inspärrning” som finansminister och rikshushållare var över.

Den avgångne finansministern blev en av de första att ge sig in i den värld av lobbyister som sedan dess blivit en alternativ arbetsmarknad för politiker och tjänstemän. Först som ordförande för infrastrukturlobbyisterna i Svenska Vägföreningen och sedan för privatskolorna genom ordförandeskapet för Friskolornas riksförbund.