Jens Christian Grøndahl: En svensk tragedi

KOMMENTAR. Med de sociala mediernas ökande makt blir offentligheten en domstol. Den åtalade har ingen försvarare, och vederbörande antas vara skyldig tills motsatsen har bevisats, skriver Jens Christian Grøndahl, med anledning av Benny Fredrikssons självmord.

Den franske författaren Albert Camus menade i sin berömda essä ”Myten om Sisyfos” att den enda relevanta filosofiska frågan är varför man inte tar sitt eget liv. Han tydliggjorde frågan om självmord genom att vända den upp och ner. När någon gör allvar av saken frågar omgivningen sig ju alltid: ”Varför?”

Många självmördare tar med sig svaret i graven. Bland de obesvarade frågorna finns också hur de hittade modet att göra det. Men det är helt fel att ställa frågan på det viset. Man bör hellre fråga vad det var som gjorde dem så förtvivlade att döden blev enda utvägen.

Albert Camus erkände sin stora skuld till Søren Kierkegaard. En ensam figur i guldålderns Köpenhamn, som också skulle bli ett stort unikum i dansk kulturhistoria med sitt insisterande sätt att tänka kring den enskilda individen.  

Søren Kierkegaard begick inte självmord, men han sa nej till en sida av livet som är den viktigaste för många: Lyckan och gemenskapen som man kan uppleva med en livskamrat. Man kan säga att han slet sönder sig, inte bara med sitt ensamma skrivande, utan också med sin kamp, den ensamme mannen mot en kyrka som han uppfattade som sprängfull av hycklande självbelåtenhet.

Hos Kierkegaard står individen inte bara ensam inför Gud. Han hade också blick för relationen mellan individen och samhället. Både hans verk och hans liv talar om för oss hur farlig den relationen kan vara. Farlig för samhället i moraliskt avseende. Farlig för individen i existentiell mening som en fråga, helt bokstavlig, om liv och död.

Som ateist hade Camus inte sinne för att Kierkegaard först och främst var en religiös tänkare. När Jesus red in i Jerusalem var han omgiven av människor som hälsade honom välkommen. När han blev korsfäst några dagar senare var han helt ensam.

Samhället hade vänt sig mot honom. Det var inte längre opportunt att visa honom stöd. Innan det blev en kristen doktrin att Gud hade offrat sin son för våra synders skull var det ett historiskt faktum att samhället hade offrat honom som en bricka i ett politiskt spel.

Också i påskevangeliet står den enskilde mot det gemensamma. Den motsättningen är kanske den viktigaste mätaren på ett samhälles mänsklighet. Vem vill leva i ett land där avståndet mellan individ och samhälle kan bli så stort att individen offras?   

Kanske rentav drivs in i döden?  

Nyligen begick en svensk man självmord i Australien. Benny Fredriksson hade följt med sin fru, den världsberömda operasångerskan Anne Sofie von Otter, som skulle ge konserter i operahuset i Sydney. Benny Fredriksson blev 58 år. Han hade varit chef för Kulturhuset Stadsteatern till december, då han kände sig tvungen att sluta.

Benny Fredriksson valde att lämna sin post av hänsyn till sin arbetsplats. Han gjorde det efter en omfattande och hämningslös mediehets som, vad gäller beskyllningar, hat och våldsamhet, överträffade vad man är van vid också i det politiskt korrekta Sverige.

Kampanjen mot Benny Fredriksson startades av Aftonbladet, sekunderad av Dagens Nyheter och Expressen. Aftonbladet hade intervjuat närmare 40 teatermedarbetare. Alla utom en uttalade sig anonymt till tidningen och framställde chefen som en oberäknelig diktator och slavdrivare som använde sig av ”terrormetoder.

Benny Fredriksson skulle som det påstods ha pressat en skådespelare att göra abort. Han ”förstörde människor”: En annan skådespelare, Ulf Brunnberg, lät sig citeras med namn och uttalade i Expressen att Kulturhuset Stadsteaterns chef var en ”liten Hitler”. I kölvattnet av MeToo-rörelsen anklagades Benny Fredriksson också för sexuella övergrepp.

Kulturhuset Stadsteatern sjösatte därefter en utredning av anklagelserna och påståendena. Det sägs att den nu klara, men ännu inte offentliggjorda utredningen, kommer att frikänna Benny Fredriksson.

Han kanske var en hård och krävande chef, trots allt. Kulturlivet är inte annorlunda än näringslivet när det gäller vad som krävs om man vill nå det yppersta. Kulturliv på elitnivå är en benhård disciplin. Ingen är tvingad att vara med, och det kostar på om man ska göra sig gällande.

Men Benny Fredriksson var inte hårdare än så. Efter den ihållande och massiva hatkampanjen, där ingen kom honom till undsättning, klarade han det inte mer. Det blev för mycket. Till slut ville han hellre dö.

Efter hans självmord tvärvände tonen på ett dygn. Samma röster som i tongivande medier försköt honom och beskyllde honom för det värsta, omtalar honom nu som en inspirerande och kreativ personlighet. Man berömmer honom för allt han har gjort för svenskt kulturliv. Han är bara inte där för att höra det.

Betraktar man Sverige från den danska sidan av Öresund finns det några skillnader som blir väldigt tydliga. Svenskarna har inte haft en Kierkegaard, men inte heller en Grundtvig. Frisinne och fördragsamhet är inte utpräglat svenska egenskaper. Det har funnits något fanatiskt, väckelsepräglat över svenskarnas form av kristlighet, och det kom också att prägla implementeringen av social jämlikhet och rättvisa. Den kom uppifrån.

Till och med jämställdheten mellan könen har en religiös prägel i Sverige. Det är nära nog bara Svenska kyrkan som på fullständigt allvar kan besluta sig för att Gud inte längre ska omtalas som ”han” utan som ”hen”.

Folkhemmets moraliska hushåll kännetecknas av den förverkligade utopins disciplinerande självförståelse. Om vi kallar saker för något annat än vad de är, kommer de också att förvandlas till något bättre. Det onda finns inte, för det är förbjudet.

Likaberättigandet utvidgas hela tiden. Det omfattar nu inte bara kön och etnicitet, utan också rätten att inte bli motsagd eller bli bemött med en kritisk fråga. Det borde ju inte vara nödvändigt att kritisera heller, när man nu är överens om att man lever i det bästa av samhällen.

Blotta misstanken om att något inte är som det borde vara utlöser därför en reaktion som är mycket mer religiöst färgad än politiskt. Trots all modernitet liknar Sverige ibland en liten by på medeltiden. Det onda drivs ut med facklor och högafflar.  

Demoniseringen av Benny Fredriksson baserades på anonyma källor, vilkas uttalanden inte kontrollerades. Det är ett växande drag hos den medieburna offentligheten, att traditionella journalistiska dygder åsidosätts.  

Med den växande makten hos sociala medier råder inte längre konsensus kring det upplysta rättssamhällets principer. Offentligheten blir en domstol, den åtalade har ingen försvarare, och vederbörande antas vara skyldig tills motsatsen har bevisats.

På Facebook och Twitter finns det ingen nedre gräns för hur lågt man kan sjunka. Fler än jag har märkt hur sociala medier har utvecklats till en mänsklig och språklig kloak, där det sämsta i folk får fritt utlopp. Men den där kloaken får också ibland lov att översvämma de traditionella medierna, där man i stigande grad håller koll på vad som rör sig i det virtuella folkdjupet.

Särskilt skrämmande blir det när hatet och den politiska korrektheten möts och blir till varandras ömsesidiga motivering, så som det blev för Benny Fredriksson. Han är långt ifrån den enda som har märkt av de tongivande mediernas inkvisitoriska blodtörst.

Jag har tidigare på den här platsen medgett hur MeToo-rörelsen speglar en kulturrevolution, som måste leda till självrannsakan hos alla oss män. För mig handlar det inte om könspolitik. Mäns och kvinnors relation till varandra är existentiell.

Därför måste det också vara möjligt att uttrycka sin solidaritet med de kvinnor som har utsatts för övergrepp, och samtidigt – med Catherine Deneuve och andra – ta avstånd från smädelsekampanjer och häxjakt.

Vi ligger ju inte i krig?

Så som jag ser det handlar diskussionen om något mer grundläggande än om sexualmoral, sociala medier, tidningarnas tillstånd eller manliga kulturpersonligheters eventuella maktmissbruk.

Något dyrbart går sönder, när det gemensamma, berusat av självrättfärdighet, pekar ut en enskild individ som svarta fåret eller rentav en syndabock. Det är tillräckligt förfärligt för den som drabbas, men även samhället tar skada.

Det har varit ett kännetecken hos kulturen i den liberala demokratin att det funnits en levande och fri koppling mellan det personliga, privata samtalet och den offentliga debatten. Mellan livet i hemmet, på gatan, och åsiktsskapandet i de oberoende medierna.

Det var ett kännetecken för kulturlösheten i de totalitära samhällena öster om järnridån att det inte längre fanns en koppling mellan civilsamhället och det officiella språket. Lögnen regerade. Verklighetens människor och propagandans paroller hade inget med varandra att göra.

Vi trodde att det var en tid som var förbi, men snart 30 år efter murens fall kan det bli en totalitär konsekvens av den politiska korrekthetens triumfer att samtalet också i demokratin tystnar av rädsla för att bli misstänkliggjord eller beskylld. Eller bara av rädsla att bli missförstådd.

Ingen i svenskt kulturliv vågade komma Benny Fredriksson till undsättning av rädsla för att bli uthängd i medierna, men självcensuren florerar inte bara i Sverige. Överallt i det som en gång kallades ”den fria världen” lider samtalet mellan kvinnor och män, för att man som man frågar sig själv om det inte är klokast att hålla tyst.

Jo, vi pratar med varandra i hemmen, men det har på kort tid uppstått ett nytt avstånd mellan det tillitsfulla utbytet mellan människor som känner varandra och offentlighetens nödvändiga dialog mellan medborgare med motsatta erfarenheter, synpunkter och värderingar.

Motsättningarna har ätit sig in på det gemensamma ansvaret för att dialogen inte tystnar. Men rädslan härskar, tystnaden breder ut sig.

Forrige artikel MP och KD båda under spärren i väljarbarometer Næste artikel SD:s förra partiledare lämnar partiet SD:s förra partiledare lämnar partiet