Ingen i samhället får lämnas utan tolk

Tolktjänsten för döva och hörselskadade är kraftigt underfinansierad och brister i arbetsmiljö och löner gör att allt färre utbildar sig till tolk. Redan idag tvingas många stå utan tolk, och risken är stor att bristen kommer att förvärras.

Nyligen gav regeringen Myndigheten för delaktighet i uppdrag att samordna tolktjänsten. Det är bra, men betydligt mer behövs. Vi – fackförbund, tolkorganisationer och utbildningar – kräver kraftfulla insatser från regeringen.

Tolktjänsten är underfinansierad

Regionerna är skyldiga att erbjuda tolk i vardagslivet till den som är döv, dövblind eller hörselskadad. Det kan handla om föräldramöten, jobbintervjuer, läkarbesök eller fritidsaktiviteter. Men eftersom tolktjänsten är underfinansierad och det av flera olika orsaker är brist på teckenspråks-, dövblind- och skrivtolkar kan inte alla uppdrag tillsättas.

Under 2023 behövde 4 500 beställda tolkuppdrag runt om i landet ställas in på grund av tolkbristen. Det betyder att tolkanvändare i flera tusentals fall lämnades utan det stöd de har rätt till.

Dessutom är lönerna för teckenspråkstolkar så låga att den långa utbildningen med studielån i praktiken blir en ekonomisk förlustaffär för många. 

Att inte få tolk är förstås ett stort hinder för att fullt ut kunna delta i samhället och fatta beslut om sitt liv. Bristen på tolkar och resurser påverkar också arbetsmiljön för teckenspråkstolkarna.

Att när som helst kunna tolka i vitt skilda ämnen och situationer är krävande och ställer höga krav på bred och uppdaterad kompetens. Många tolkar upplever en press att hinna med så många uppdrag som möjligt och att ta uppdrag som inte matchar den egna kompetensen för att det inte finns någon annan tolk att tillgå.

Förberedelser och återhämtning får stryka på foten och det finns inte tid för kompetensutveckling. Dessutom är lönerna för teckenspråkstolkar så låga att den långa utbildningen med studielån i praktiken blir en ekonomisk förlustaffär för många. 

Brister i arbetsmiljö och låga löner har lett till att allt färre söker sig till utbildningarna och att många väljer att lämna yrket. Samtidigt väntas stora pensionsavgångar. Risken är med andra ord överhängande att bristen kommer att förvärras och att ännu fler kommer att stå utan tolk i framtiden.  

Ansvaret är splittrad

Genom åren har en rad statliga utredningar gjorts om tolktjänsten, och 2022 presenterades en handlingsplan för att utveckla den. I enlighet med handlingsplanen fick Myndigheten för delaktighet nyligen i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten.

Det är mycket välkommet. Det är också bra att budgeten till regionerna har utökats något så att det täcker en del av den urholkning som skett när statsbidragen inte räknats upp i takt med inflationen.  

Tolktjänsten är dock fortsatt kraftigt underfinansierad, ansvaret är splittrat mellan olika aktörer och det finns stora skillnader i tillgången till tolk beroende på var i landet man bor. För att vända utvecklingen och säkra att fler söker sig till yrket och väljer att stanna kvar behövs kraftfulla och långsiktiga åtgärder. Tillsammans ställer vi tre krav på regeringen.

• Att statsbidraget till regionerna för tolktjänst till vardagstolkning höjs kraftigt.
• Att den nationella samordningen stärks och att tillgången till tolk blir likvärdig i landet. 
• Att både grundutbildningen och fortbildningen stärks på universitet och folkhögskolor.  

Dessa tre åtgärder är avgörande för att förbättra situationen för tolkarna men också för att säkra rätten till tolk och allas möjlighet att delta i samhället. Det är samhällets ansvar att ingen lämnas utan tolk, varken i dag eller i framtiden.