Försvarets expansion får inte leda till onödiga risker

I Aftonbladet meddelar försvarsminister Pål Jonson (M), riksdagsledamöterna Mikael Oscarsson (KD) och Gulan Avci (L) att riksdag och regering ska göra mycket stora investeringar för att snabbt rusta upp försvaret. Man förväntar sig att försvarsindustrin visar sitt ansvar genom ökad produktionskapacitet, kortare leveranstider och lägre kostnader.

Ohelig allians mellan näringslivet och politiken

Men att näringslivet ska ta ansvar för upprustningen är fel. Ansvar och prioriteringar faller på regering och riksdag. Om initiativet lämnas till försvarsindustrin kan kostnaderna för samhället bli höga på grund av uppluckring av demokratiska principer, sämre miljö och undanträngningseffekter.

Ett exempel är Sweden Ballistics AB, som vill bygga en trotyl-fabrik på stranden av en naturskön Bergslagssjö nära Nora. Två yngre entreprenörer utan erfarenhet av sprängämnesindustri har startat projektet och försöker driva igenom det mycket snabbt.

En allians mellan företaget, ledande kommunpolitiker och tjänstemän har bildats, medan man försökt dölja projektet för oppositionspolitiker och allmänhet. Man försöker runda Mark- och miljödomstolen, genom att engagera två av Pål Jonsons riksdagskollegor. Man har hoppats att etableringen ska kunna genomföras på samma sätt som vid regeringens justering av miljöbalken till förmån för Cementa på Gotland.

Miljörisker tas inte på allvar

Det rör sig om industrietableringar inom två olika områden, men i båda fallen hänvisar man till en bristsituation (cement respektive trotyl). I båda fallen finns miljörisker.

Skillnaden mellan verksamheterna är möjligheten att välja plats. Sweden Ballistics har fått välja, efter en undermålig utredning av Nora kommun. Staten har inte varit inblandad. I Finland, där man också planerar en trotylfabrik, har ett välrenommerat företag tillsammans med Försvarsdepartementet under flera månader utrett lämplig plats.

Ett totalhaveri, exempelvis vid sabotage eller krigshandling, kan medföra en mycket stor detonation med svåra personskador och död, samt förstörda byggnader. 

I Nora vill man lägga fabriken vid stranden av sjön Vikern, 600 meter från byn Nor med anor från 1200-talet. Minst 28 ton trotyl och 900 ton farliga kemikalier ska lagras. Restprodukten ”rödvattenslam” (mer än tre ton per dag) innehåller trotyl och liknande ämnen. Slammet är cancerframkallande och giftigt för vattenlevande organismer. Det ska finnas i plastbehållare ett hundratal meter från sjön.

Runt Vikern bor cirka 1000 människor. Ett totalhaveri, exempelvis vid sabotage eller krigshandling, kan medföra en mycket stor detonation med svåra personskador och död, samt förstörda byggnader. En tryckvåg över sjöns yta riskerar att krossa bebyggelsens fönster. Värmesystem och vattenledningar kan frysa sönder. Ett sådant haveri kan även medföra att mycket stora mängder giftiga kemikalier töms i sjön för att sedan föras vidare via Norasjön och följande vattendrag till Mälaren.

Forcera inte upprustningen

Man vill lägga fabriken på detta ställe för att det är billigare. Att gräva ned vatten- och avloppsledningar till en säkrare, isolerad plats där ingen bor är dyrt. Sweden Ballistics planerar att lägga ledningar på sjöbotten för att sedan koppla in sig på kommunens nät. Men Vikerns botten innehåller stora mängder kvicksilver och andra miljögifter. Försvarets forskningsinstitut har därför rekommenderat restriktioner för arbeten i sjön.

Ett företag inom försvarsindustrin vill bygga snabbt genom att hänvisa till nationella intressen. Detta kan påverka miljöbedömning och medföra hälsorisker.

Pål Jonson och medförfattare har rätt i att Sverige behöver satsa på försvaret. Men man kan inte lämpa över ansvaret för detta på försvarsindustrin. Det är regering och riksdag som måste ta befälet och se till att försvarets expansion sker utan onödiga risker. Och på ett sätt som belastar samhället i övrigt på ett rimligt sätt.

En forcerad upprustning får inte medföra att vår nation och dess demokratiska principer urholkas så att de blir mindre värda att försvara.