Behövs det folkbildning? Frågan kanske kan uppfattas märklig, men just nu pågår en debatt om det är rimligt att skattemedel används för att finansiera studieförbundens, folkhögskolornas och bibliotekens verksamhet – de klassiska formerna för fri och frivillig folkbildning.

För mig är folkbildningens främsta uppgifter att erbjuda en möjlighet för alla som av olika skäl inte kunnat ta del av den utbildning som erbjuds i samhällets regi. Uppgiften är också att väcka nya intressen och nya upplevelser. För samhället innebär tusentals studiecirklar, upplevelsen av de kurser för vuxna som folkhögskolorna erbjuder och bibliotekens utbud en ovärderlig förstärkning av den svenska demokratin. Värdet av folkbildningsorganisationernas insatser insåg dåtidens politiker, som när andra världskriget var slut ökade det ekonomiska stödet till folkbildningsarbetet. Alla insåg faran av att utvecklingen i Tyskland skulle kunna upprepas i andra länder om befolkningen var omedveten om riskerna. I dag har vi färska exempel som visar att den faran ingalunda är över.

Låt mig för säkerhets skull betona att de felaktigheter och missbruk av statsbidragspengarna som man har uppdagat naturligtvis är oacceptabla, sådana misstag måste rättas till, men får inte tas till utgångspunkt för att generellt minska stödet till folkbildningen.

Har sett betydelsen

Om vi vågar se oss omkring är det ingen svårighet att hitta människor som hamnat vid sidan av samhällets stora utbildningssatsningar.

Med 30 års erfarenhet av folkbildningsarbete är jag part i målet, men jag har sett vilken betydelse denna utbildningsväg haft för stora grupper i samhället. Det studieförbund där jag har varit verksam har anledning att lyfta fram tre exempel. Det första är gruppen kvinnor på landsbygden för vilka studiecirkeln blev en möjlighet till både nya kunskaper och ett sätt att bryta den isolering som många levde i. Den andra gruppen jag vill lyfta fram är lantbrukarna. I otaliga studiecirklar har svenska bönder lärt sig hur man kan förbättra skörderesultaten utan att skada miljön. Den tredje gruppen är funktionshindrade. När vi gjorde en pionjärinsats för personer med intellektuell funktionsnedsättning var det många undangömda som fick komma fram i ljuset och börja ett nytt liv. Andra studieförbund gjorde motsvarande insatser för sina närstående grupper.

Tusentals och åter tusentals utbildningsmässigt bortglömda har fått en utbildning och ett ökat självförtroende på folkhögskolorna.

Mycket i samhället har förändrats men fortfarande finns stora grupper som inte fått tillgång till den utbildning de behövt. Invandrarna är en sådan grupp. Om vi på allvar vill underlätta för dem att förstå och anpassa sig till vårt samhälle kan jag inte tänka mig några bättre instrument än de som folkbildningen erbjuder. Men det gäller inte bara invandrare. Om vi vågar se oss omkring är det ingen svårighet att hitta människor som hamnat vid sidan av samhällets stora utbildningssatsningar.

Medborgarnas engagemang behövs

Det som stör mig allra mest i den debatt som nu förs är när personer med akademisk utbildning, som öppnar för välbetalda jobb, tycks bortse ifrån att det är alla skattebetalare som till stor del har bekostat deras utbildning. Samtidigt som man inte, genom bidrag till folkbildningen, vill minska kostnaderna för dem som av olika skäl inte kunnat gå den akademiska vägen.

Det är viktigt att politikerna känner ansvar för hur pengarna används, men om det är något som vi behöver i vårt samhälle så är det medborgarnas engagemang och på den punkten kan folkbildningen vara ett bättre hjälpmedel än inläggen i sociala medier.