EU:s tillväxtproblem löses inte med nya investeringsprogram

EU har alla förutsättningar att lyckas: en enorm inre marknad, stark forskning och stabila institutioner. Ändå släpar tillväxten efter. Svaret från Bryssel är återigen detsamma – mer pengar. Förslaget till ny långtidsbudget riskerar att förstärka en utveckling där utgifterna ökar utan att välståndet gör detsamma.

Utvecklingen kan beskrivas som en kedja. Från Mario Draghis analys av Europas konkurrenskraft, via Ursula von der Leyens politiska prioriteringar, till den konkreta budgeten.

I varje steg sker en förskjutning – från problem till lösning – där viktiga insikter tappas bort. Resultatet blir att rätt diagnos leder till fel medicin.

Från konkurrenskraft till investeringspolitik 

Draghis rapport är i grunden träffsäker. Europa halkar efter USA och Kina, bland annat på grund av fragmenterade kapitalmarknader, tung regelbörda och brist på växande företag.

Slutsatsen borde därför vara att stärka den inre marknaden och minska regelkrånglet. Men i rapportens fördjupning märks en annan tyngdpunkt. Investeringar ges större utrymme än företagande.

När den privata sektorn dessutom bedöms oförmögen att bära investeringarna själv, flyttas fokus från entreprenörskap till offentlig finansiering.

Att reformera regelverk och fördjupa marknader är svårt och konfliktfyllt. Att lansera stora investeringsprogram är betydligt enklare. Därför väljs också den vägen

Detta är inte en semantisk detalj, utan en avgörande förskjutning. Företag riskerar att reduceras till mottagare av politiska satsningar, i stället för att vara motorer i ekonomin. När analysen blir politik förstärks denna tendens.

Att reformera regelverk och fördjupa marknader är svårt och konfliktfyllt. Att lansera stora investeringsprogram är betydligt enklare. Därför väljs också den vägen.

Konkurrenskraft ska finansieras fram, snarare än reformeras fram.

Budgeten förstärker problemen 

Detta blir tydligt i budgetförslaget från EU. Trots enstaka ljuspunkter dominerar investeringsperspektivet. De mer komplicerade men avgörande reformerna skjuts på framtiden. I centrum står den nya konkurrenskraftsfonden som är tänkt att samla resurser och skapa kraft. I praktiken riskerar den att bli ännu ett exempel på motsatsen: mer pengar in i ett system där grundproblemen består.

Det är svårt att inte tänka på den klassiska definitionen av galenskap: att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat. Konsekvensen är en politik där riktade stöd snedvrider konkurrensen och där politiker, inte marknaden, utser vinnare. Stora aktörer med administrativa resurser gynnas, medan små och medelstora företag, som är Europas ekonomiska ryggrad, trängs undan.

Om offentliga satsningar vore lösningen skulle Europa redan vara världsledande i tillväxt. Så är det inte

Det skapar en ond cirkel. Fel åtgärder leder till svag tillväxt, vilket motiverar ännu större budgetar och fler regler. I slutändan försvagas just den konkurrenskraft man säger sig vilja stärka.

Det är företagen som skapar tillväxt

EU behöver inte fler investeringsprogram. Det behöver bättre förutsättningar för företag att växa. Det innebär färre handelshinder, en fördjupad kapitalmarknadsunion, en fungerande tjänstemarknad och minskad regelbörda. Det innebär också fler frihandelsavtal och verklig konkurrens på den inre marknaden.

Om offentliga satsningar vore lösningen skulle Europa redan vara världsledande i tillväxt. Så är det inte.

Därför måste Sverige och andra marknadsekonomiskt orienterade länder säga nej till en överdimensionerad budget och i stället kräva reformer som faktiskt stärker tillväxten. Bryssel måste rätta mun efter matsäck.

Det är hög tid att EU slutar räkna statliga investeringar, och börjar räkna med sina företag.