En biffigare försvarsbudget verkar ha folket med sig

Mycket debatt och mycket enighet

Mycket vatten har runnit under broarna sedan 2007, då dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) lämnade den första regeringen Reinfeldt i protest mot nedskärningar i försvaret. Mycket har också hänt sedan 2013 års debatt om försvarsanslagen, då dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) skapade rubriker genom att kalla försvaret ett ”särintresse”, efter att dåvarande ÖB:n Sverker Göranson oroat sig över magra anslag och bristande försvarsförmåga.

Enigheten kring nivåerna och prioriteringarna är som regel stor. Detta tack vare eller på grund av Försvarsberedningen, lite beroende på vad man tycker om denna process – vars funktionalitet nu börjar ifrågasättas.

Således kunde Reinfeldt 2013 peka på tämligen små avvikelser mellan partiernas budgetförslag. Likadant var det förra hösten, då skuggbudgetarnas olika prioriteringar avvek tämligen beskedligt från regeringens. Främst var det väl då MP som stack ut, genom att lägga mer på utgiftsområdet än övriga partier.  

Visst finns det skuggbudgetar som avviker lite, och visst låter avvikelserna ännu större i de diskussioner som följer, när skillnaderna mellan partierna ska blåsas upp. Men både nedskärningar och häv har ofta gjorts mer eller mindre i samförstånd. I synnerhet häven på senare tid. Som alltid: när Sverige vänder på klacken i en fråga, så vänder man unisont.

Folkligt samtycke

Försvarsförstärkningarna förefaller också ske mot en fond av folkligt samtycke. När Infostat nyligen ställde frågan till allmänheten om vad man tycker om samhällsutvecklingen på en rad olika områden var försvaret det enda området som folk faktiskt tycker utvecklas i en positiv riktning.

Ja, faktiskt. Allt annat uppfattas gå åt fel håll. Uppfattningen kvarstår dessutom om man delar upp svaren efter vilket block man röstat på. Oavsett om du röstat på M-KD-SD-L eller S-MP-V-C – är chansen alltså överhängande att försvaret är det enda politikområde du tycker utvecklas hyfsat.

Består stödet över tid? 

Innebär det då att regeringen kommer att få tummen upp för den här budgetens inriktning också framöver? Tja, det säkerhetspolitiska omvärldsläget talar starkt för att stödet för ett biffigare försvar kommer att bestå en tid.

Att uppnå kraven på Natos medlemsländer ter sig också som en oundviklig nödvändighet, åtminstone vid en första anblick. Men faktum är att även om det finns länder som når tvåprocentsmålet i sina försvarsbudgetar, så är det också många som inte gör det. Faktum är att majoriteten av Natoländerna ännu inte fullgör åtagandet, trots att de är medlemmar sedan länge. Exempelvis beskrevs det som en rejäl tempoökning när den danska regeringen i vintras tidigarelade sin målsättning för när man ska nå Natokraven. Den nya ambitionsnivån är att vara uppe i två procent av BNP ”senast vid utgången av år 2030”.

Samtidigt finns det fler ”lägen” för svenska politiker att oroa sig för, exempelvis det ekonomiska. När svångremmarna dras åt lär ”mönsterelevspolitiken” ifrågasättas mer. Med ett svajigt konjunkturläge ligger det nära till hands att tänka sig att åsikterna i den politiska debatten så småningom börjar gå i sär allt mer om försvarsanslagen.