Debatt: "Gruva kan hota världsarvet"

DEBATT. Det är hög tid att ställa frågan om en gruvetablering i Kallak riskerar Laponias status som världsarv. Det skriver Svenska Unescorådets ordförande Inger Davidson och generalsekreterare Mats Djurberg.

Placeholder image
Om Laponia förlorar sin världsarvsstatus vore en stor prestigeförlust för Sverige, enligt Svenska Unescorådets ordförande Inger Davidson och generalsekreterare Mats Djurberg. Foto: Svenska Unescorådet
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Inger Davidson, ordförande Svenska Unescorådet
Mats Djurberg, generalsekreterare Svenska Unescorådet

1996 blev Laponia ett världsarv, och när Sverige nominerade Laponia och accepterade Unescos världsarvskommittés positiva beslut om att utse Världsarvet tog vi på oss ett långtgående ansvar: Det är inte Unesco som har lovat att skydda Laponia, det är Sverige.

Bergstaten har begärt ett nytt yttrande från Länsstyrelsen i Norrbotten angående bearbetningskoncessionen för Kallak K nr 1, och länsstyrelsen har återsänt ärendet eftersom frågan om hur Laponias status som världsarv påverkas inte är tillräckligt utredd.

Sveriges seriositet kan ifrågasättas

Det är alltså hög tid att ställa frågan om gruvetableringen riskerar världsarvsstatusen för Laponia. Skulle påverkan bedömas vara så stor att statusen hotas så kan detta göra att vi måste ifrågasätta Sveriges seriositet i arbetet med att bevara sina världsarv. Därför är det av yttersta vikt att Laponias unika status som världsarv tas med i det pågående planeringsarbetet.

Det land som nominerar ett möjligt världsarv ger ett löfte till världen: arvet ska bevaras och detta ska finansieras av landet självt.

Av de 1051 världsarven är den absoluta majoriteten byggnader och naturområden; Laponia är ett av endast 35 världsarv som är bevarade för naturvärden och för hur mänsklig verksamhet är en integrerad del av landskapet.

Det land som nominerar ett möjligt världsarv ger ett löfte till världen: arvet ska bevaras och detta ska finansieras av landet självt. Världsarv kan förändras men det som definierar ”värdet” hos världsarvet ska bevaras.

Ett världsarv är inte bara unikt utan är också ett exempel och berättar om ett viktigt skede i mänsklighetens historia. Det är därför världsarv är så centrala, om de försvinner innebär det en global förlust för alla. Som det formuleras i Unescokonventionen: världsarven ska ha särskilt stort universellt värde (eng: outstanding universal value).

Vad Sverige lovat att bevara

I Världsarvskommitténs motivering varför Laponia bör bli ett världsarv står det:

”Lapplands världsarv i norra Sverige, som alltsedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna är ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som en gång i tiden var mycket vanlig och går tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling.”

Det är det värdet som Sverige lovade bevara 1996.

Världsarvsarbetet har utvecklats sedan Unescokonventionen antogs år 1972. Numera talas det oftare om ”omgivning” snarare än om enstaka hus, nya kategorier av byggnader har tillkommit etcetera. Det har blivit tydligare att det inte enbart är byggnader eller naturområden som ska bevaras – det är sammanhanget som gör dem unika, som är ”värdet”.

Ökat välstånd ett hot

När arbetet med att förhandla fram Unescos Konvention om skydd för världens kultur- och naturarv (Världsarvskonventionen) slutfördes år 1972 stod det klart att inte enbart naturkatastrofer och krig hotade kultur- och naturarv utan också fred och ökat välstånd. I dag är det tydligt att ökat välstånd, resande, infrastrukturutbyggnad, modernisering och urbanisering – vilka i sig är positiva förändringar – utgör hot mot bevarande.

En grundförutsättning för att Sverige ska leva upp till kraven i världsarvskonventionen är kunskap. Samhället är i ständig och snabb förvandling och det är viktigt att alla myndigheter, kommunala förvaltningar med flera. verkligen vet vilka åtaganden Världsarvskonventionen innebär. Frågan har redan varit aktuell. När det gällde vägbyggen i närheten av världsarven Hällristningarna i Tanum och Drottningholms slott minskades påverkan av planerade infrastrukturutbyggnader genom dialog.

Risk för stor svensk prestigeförlust

När Dresden fick sin status som världsarv indragen år 2009 innebar det en stor prestigeförlust för Tyskland. Det är viktigt att Sverige inte hamnar i en liknande situation, men detta kan bli resultatet om inte tillräcklig hänsyn tas till Laponia som Världsarv.

Dokumentation

Debatt på Altinget

Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Delta i debatten? Kontakta debattredaktör Ola Hjalmarsson på debatt@altinget.se



Politik på allvar
Få gratis nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget.
Genom att registrera dig till Altingets nyhetsbrev accepterar du våra användarvillkor