Bygg evidens innan social förskrivning blir nationell praxis

Ofrivillig ensamhet är ett växande folkhälsoproblem med tydliga kopplingar till psykisk ohälsa, kroniska sjukdomar och förtida död. Samtidigt har ensamhet mångfacetterade orsaker, vilket gör att insatser måste bygga på vetenskaplig kunskap snarare än välmenade antaganden.

De senaste åren har regeringen lanserat en nationell strategi mot ensamhet, avsatt resurser och gett myndigheter olika uppdrag. Den ökade uppmärksamheten kring social förskrivning är ett tydligt exempel. Begreppet har snabbt etablerats i svensk policyretorik, men är hämtat från Storbritannien och direktöversatt från engelskans social prescribing utan anpassning till svenska förhållanden. Resultatet är ett begrepp som ger begränsad vägledning i Sverige. Samtidigt drivs utvecklingen på i snabb takt genom förstudier (SBU 2025/63), granskningar (SBU 2026/82) och kartläggningar. Men eftersom det saknas samsyn kring begreppets innebörd finns en risk att dessa initiativ skapar mer förvirring än klarhet.

Forskning visar svag evidens

Internationellt utgår social förskrivning ofta från primärvården, men forskning visar att begreppet definieras brett och praktiseras på olika sätt. I Storbritannien har det spridits snabbt utan gemensam riktning, vilket lett till stora variationer i tillämpning och svårigheter att bedöma effekter. Samtidigt visar vår svenska forskning att social förskrivning innebär betydande organisatoriska utmaningar. Det arbetssätt vi studerar, Social aktivitet på recept, bygger på att primärvården frågar om ensamhet och samverkar med kommun och civilsamhälle, vilket är svårt att få till.

För att ta utvecklingen vidare krävs mer än goda intentioner. Det behövs samsyn, tydlig styrning och en stabil kunskapsgrund med stark forskningsförankring

Trots detta är förväntningarna höga. Social förskrivning antas minska ensamhet, förbättra hälsa och avlasta vården. I dagsläget vet vi dock varken om detta stämmer eller hur det ska gå till.

Vi måste veta vad vi inför 

För att undvika internationella misstag och införa arbetssätt där tilltron är stark, men den kunskapsmässiga och organisatoriska grunden svag vill vi mana till eftertanke hos politiker, beslutsfattare och professionsföreträdare. Risken är annars att skattemedel används till något som inte ger effekt och att sjukvården belastas med insatser som inte utgår från evidens. Innan vi rullar ut en lösning på ostadig grund måste vi:

• Definiera vad social förskrivning är – och vad det inte är.
• Klargöra roller, ansvar och organisatoriska förutsättningar.
• Etablera ett arbetssätt som omsätter definition och ansvarsfördelning i praktik.
• Genom pilotstudier bygga evidens om genomförande och effekter.

Kräver mer än goda intentioner 

Ofrivillig ensamhet är en allvarlig folkhälsoutmaning med konsekvenser för både individ och samhälle. Social förskrivning kan på sikt bli ett värdefullt verktyg – men först när vi vet vad det är, hur det ska användas och om det fungerar.

För att ta utvecklingen vidare krävs mer än goda intentioner. Det behövs samsyn, tydlig styrning och en stabil kunskapsgrund med stark forskningsförankring. Först då kan social förskrivning bli ett meningsfullt bidrag i arbetet mot ensamhet.