Arkitekturupproret fokuserar på fel saker

Sverige har fått en livlig, och mycket märklig, arkitekturdebatt. En del påstår att den inte handlar om politik – bara om att bygga vackert, och ”klassiskt.” Arkitektur och stadsbyggande handlar dock i allra högsta grad om politik.

Ensidigt fokus på husfasader

Min och många andras huvudinvändning mot den debatt som bland annat många företrädare för det så kallade ”Arkitekturupproret” initierat, är dess ensidiga fokus på husens fasader. Det saknas helhetsperspektiv och kvalitetsfokus. Och just helhet, och kvalitet, är sådant en stadsbyggnads- och arkitekturpolitik måste tillhandahålla.

När man ropar efter nybyggnation i ”klassisk” stil måste man fråga sig vad som menas. Allt som inte är modernism? Är svensk funkis okej? Eller, för att ta ett konkret exempel: de tre nyklassicistiska fjärdedelarna av Stockholms stadsbibliotek – men inte den fjärde funktionalistiska flygeln som Asplund själv ritade några år senare?

Genom att förespråka endast en viss, om än svårdefinierad stil, och vilja förbjuda en annan kopierar man modernismens sämsta sida: det totala sanningsanspråket.

Det är som att debattera mot ett rörligt mål, där förespråkarna för det ”klassiska” kan stå för allt som anses populärt, eller vackert, i varje given stund. Samtidigt försöker man stänga in meningsmotståndarna i ett hörn av rå betong.

Aggressiv retorik

Retoriken är dessutom inte bara påstridig utan ofta påtagligt aggressiv, inte minst i sitt skuldbeläggande av arkitekter som yrkesgrupp. När problemen med svenskt byggande i själva verket finns på många andra håll.

Allt detta skymmer nämligen det viktiga, och ja – politiska – som vi borde tala mer om: kvaliteten på det som byggs, oligopolet och den bristfälligt fungerande bygg- och bostadsmarknaden. En situation som inte kommer förbättras vare sig av beslut om försvagade byggnormer försvagas, eller förslag som framförs på fullt allvar om lägenheter utan kök eller fönster.

Det är inte fel att förespråka vackra byggnader – även om vår uppfattning om skönhet varierar mellan människor och över tid. Inte heller är det fel att eftersträva till exempel kvartersstruktur och levande bottenvåningar.

Kritiken mot modernismens stadsplaneideal är högst berättigad. Modernismens största svaghet var i dess yttersta, ideologiska form dess totala sanningsanspråk, som ledde till ödeläggandet av historiska och uppskattade stads- och livsmiljöer. Den skapade ibland enformiga stadslandskap som förlorade den mänskliga skalan och är svåra att förbättra och uppdatera i dag.

Kopiera inte modernismens sämsta sida

Men modernismen som arkitekturideal har, liksom andra historiska traditioner, också mycket att lära oss. Inte minst om att bygga med kvalitet: ljus, luft, rymd – för de många människorna. Om att försöka både bygga mycket, och bygga bra. Genom att förespråka endast en viss, om än svårdefinierad stil, och vilja förbjuda en annan kopierar man den modernistiska ideologins sämsta sida: det totala sanningsanspråket.

En debatt om arkitektur är välkommen. Tänk om den kunde handla om hur vi bygger vackra, hållbara och välfungerande miljöer – för lång tid framöver.