Allvaret i vad som nyss hänt i Washington bör inte underdrivas

Två händelser i modern tid har, tydligare än andra, bidragit till mitt vuxna jag: terrordådet mot World Trade Center den elfte september och Göteborgskravallerna.

Det har hänt många centrala, viktiga, avskyvärda och på olika sätt historiska saker sedan dess, givetvis. Men de nästan två decennier som passerat sedan 2001 har på sätt och vis fungerat avtrubbande. Det har varit en era av både våldsamma protester, politisk polarisering och terrordåd, men framför allt har det varit en tid då allt sker i medialiserad realtid på ett märkligt distanserat sätt som förfrämligar och gör det svårt att ta in allvarliga skeenden, men samtidigt lätt att leva sig in i dramatiserade och svartvita scenarier. Det i sig har skapat en viktig grund för stormningen av Kapitolium.  

På Twitter flöt en kommentar förbi som jag skickade vidare. "Ofta vill man inte bevittna historia", skrev upphovsmannen. Sannare ord har jag sällan läst. För så är det verkligen. I politiken överanvänds ordet "historiskt" ofta. Budgetar, utspel och överenskommelser beskrivs som historiska i parti och minut. Men de verkligt historiska ögonblicken, de är någonting annat. De avrundar epoker, eller sätter igång nya. 

Turism eller kuppförsök?

När jag medan stormningen pågår sitter och uppdaterar Twitter maniskt och hoppar mellan overifierade kontons filmer och uppdateringar från Washington Post och CNN, är upplevelsen bitvis avtrubbad på samma sätt.

Ena stunden är jag förfärad, skräckslagen och gråter över skeendets allvar, i nästa flabbar jag rått över de smått vansinniga bilder som kommer från stormningen av Kapitolium. Det är för knäppt, hornförsedda galningar inne i kongressen!? En uppbragd Elisabeth bölar av tårgasen som stoppade hennes framfart in i Kapitolium och förklarar glatt inför kamera vad hon heter och att revolution var hennes syfte. En tjomme i stickad Trump-mössa snor talarstolen och flinar glatt på bild. På ett klipp ser jag en upprorsmakare be om att få ta en selfie med nån vakt eller polis inne i demokratins heliga rum – vilket han också får.

Vad ÄR detta, turism eller kuppförsök?

Begreppen, alltid begreppen! 

Som alltid i denna medialiserade tid pågår nu diskussioner i sociala medier om hur detta ska benämnas. Är det upplopp, revolt eller kuppförsök? Det faktum att Trump fortsatt visar stöd och uppmuntran i stället för tydligt avståndstagande från det som sker talar för det senare. Den idioti man kunnat se i bilderna inifrån Kapitolium talar för det första. Svaret kan mycket väl komma att bli både och. Tydligt är att om det är ett kuppförsök så är det allt annat än välorganiserat.

Men även ett idiotiskt kuppförsök kan vara ett kuppförsök och faktum är att ett valresultats bekräftande hindrades med våld och med uppmuntran från den sittande presidenten. Allvaret i det bör inte underdrivas.

Att Donald Trumps tankar har gått i den här riktningen har dessutom synts längs vägen, vilket sannolikt är ett av skälen till att alla nu levande tidigare försvarsministrar dagarna före händelsen fann sig nödgade att skriva debattartikel tillsammans och varna för faran i att involvera militären i dispyter kring val.

Memes framför allvar

Inte ens de personer som under kvällen befann sig mitt i stormens öga, de som var skeendet, verkade fullt ut ta det de gjorde på allvar. Insikten att det som pågick när de plockade på sig demokratins inventarier och tog selfies kunde vara något som kan ge varaktiga skador på demokratin lyste med sin frånvaro.

Det är detta som har varit modus operandi för Donald Trump hela tiden. Råstyrkans hånflin inför allt som betyder något. Memes framför legitimitet. Och det fortsätter, även nu framhärdar han i oansvariga tweets som vidhåller att valresultatet är falskt och segern hans.

Allt annat än konservativt

Det begrepp som används om republikaner i USA är att de är conservatives. Men ingenting av det som synts från flera ledande republikaner och Donald Trumps följarskara kan med bästa vilja kallas konservativt. För en konservativ är procedurer och institutioner viktiga, bevaransvärda. Donald Trump är en radikal och hans fotfolk är revolutionärer – och det är det vänliga sättet att uttrycka saken på.

Apropå konservativa så är det en märklig ironi att vi så här 20 år efter Göteborgskravallerna, då Göteborg förlamades av en annan revolutionär skara som protesterade mot ett besök av dåvarande presidenten George Bush, att några av de mer kraftfulla republikanska orden för dagen kommer från just honom, även om det är svagt att han inte nämner Trump et consortes vid namn.

”Detta är hur valresultat ifrågasätts i en bananrepublik – inte vår demokratiska republik”, skriver han i ett uttalande och tillägger att han är ”förfärad över hur vårdslöst några politiska ledare har betett sig”. Den tidigare presidenten beskriver också våldsverkarnas handlingar som påeldade av falska förhoppningar och avslutar med att vända sig direkt till Trumps anhängare:

”Till er som är besvikna över valresultatet: Vårt land är viktigare än politiken för ögonblicket. Låt de folkvalda fullfölja sina uppgifter och representera våra röster i fred och säkerhet.”

Det kommer alltid finnas en Trump

Det finns inget vattentätt sätt att skydda sig mot människor som Donald Trump. De kommer alltid finnas, oftast misslyckas, men inte alltid. Receptet är inte att tysta alla man inte håller med eller utgå ifrån att den som inte håller med en är odemokratisk. Det enda man kan göra är att hålla ögonen på sin egen och andras demokratisyn.

Demokratin förtjänar våra bästa ansträngningar till samtal och argumentation, inte vårt sämsta käbblande och våra elakaste memes. När jag sätter punkt här har arbetet med att bekräfta valresultatet just återupptagits i Washington. En tröst i sammanhanget är att det är långt fler som önskar dem lycka till än motsatsen.