Coronakommissionen har mycket att göra

Det har varit mycket fram och tillbaka om coronakommissionen. Ska den få deadline före eller efter valet? Ska den bestå av politiker eller inte? Till slut blev svaren "före" samt "inte".

Eller ja, det senare återstår att se, än så länge vet vi bara att kommissionen leds av Mats Melin, som tidigare varit chefsjustitieombudsman och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen, bland annat.

Inte Sten Heckscher

Redan tidigare har alla sex oppositionspartierna i riksdagen förklarat att kommissionen bör vara politiskt oberoende, det vill säga man har velat se en expertgrupp utreda detta - inte en politisk grupp. Om detta är beställningen blir det förstås viktigt att valet av ordförande för kommissionen kan accepteras brett. Hade Stefan Löfven till exempel utsett Mats Melins företrädare i Högsta förvaltningsdomstolen - Sten Heckscher, med gott om partiuppdrag i bagaget - hade det sannolikt knorrats betydligt mer än vad som nu kan förväntas. Mats Melin förefaller vara ett val som kan accepteras brett.

Ett visst antiklimax får det emellertid sägas vara att endast hans namn kunde nämnas under presskonferensen. Övriga personer i granskningskommissionen kunde inte nämnas då de ännu inte tillfrågats, sade socialminister Lena Hallengren, men både hon och statsministern specificerade att det kommer att röra sig om personer med kunskap om exempelvis vård, nationalekonomi, krishantering och etik. Fortsättning följer, i detta avseende.

Tomrummen utelämnas

Men "tomrummen" i coronahanteringen lämnas därhän, trots att debatten under coronakrisen ofta har präglats av diskussioner om eventuell avsaknad av åtgärder

Det som direktiven lyfter fram allra först är att kommissionen ska "utvärdera regeringens, berörda förvaltningsmyndigheters, regionernas och kommunernas åtgärder för att hantera virusutbrottet och utbrottets effekter", samt "utvärdera hur krisorganisationen inom Regeringskansliet, berörda förvaltningsmyndigheter, regioner och kommuner har fungerat under pandemin". Detta är kärnan, som sedan utvecklas mer.

Självklart handlar mycket om de berörda myndigheterna, smittskyddsarbetet regionalt och om Folkhälsomyndigheten. Här finns eventuellt en lucka i direktiven vad gäller smittspridning. Regeringen uppdrar framför allt åt kommissionen att utvärdera och analysera de åtgärder som vidtagits samt effekten av dem, åtlydnanden av rekommendationerna etcetera. Men "tomrummen" i coronahanteringen lämnas därhän, trots att debatten under coronakrisen ofta har präglats av diskussioner om eventuell avsaknad av åtgärder, rekommendationer, informationsinsatser eller annan reglering.

Regeringen skriver förvisso att "Även sådana åtgärder för att begränsa smittspridningen som övervägts men inte vidtagits bör uppmärksammas av kommissionen", men frågan är hur mycket en kommission som har en kris som denna att hantera hinner med av ett dylikt tips, när det dessutom läggs till lite i marginalen.

Kunskapsunderlaget vs. åtgärderna

I dessa tomrum finns även anledning att ställa frågor om bredden i "samhällskännedom" vad gäller smittskyddsarbetet. Från Folkhälsomyndigheten har man menat att man från myndighetens sida har varit "tydlig", men att spridning som uppstått exempelvis i äldreomsorgen beror på omständigheter bortom myndighetens kontroll: till exempel hög personalomsättning, dålig basnivå på hygienen, hur arbetet bedrivs etcetera.

Det kan givetvis stämma att dessa omständigheter har bidragit, men samtidigt är epidemiologin inte en medicinsk disciplin, utan ett fack som faktiskt handlar om att ha koll på det samhälle som en smittspridning pågår i. Att förstå demografin, rörelsemönstren, befolkningens beteenden och sammansättning och hur detta samspelar med en sjukdom.

I detta fall torde sådan förståelse och kunskap även inkludera hur äldreomsorgen sköts, vilka brister som kan innebära fallgropar för smittskyddsarbetet etcetera. Om myndigheten inte har den kunskapen så måste kunskapsunderlaget inhämtas. Att det varit och är stor omsättning på personal och att många äldre i omsorgen träffar nya människor nästintill varje dag i veckan har varit känt i åratal, exempelvis. Här finns en potentiellt ödesdiger växelverkan som behöver analyseras.

Läkartidningen har i dagarna publicerat en artikel om en studie som visar på stora skillnader i överdödlighet utifrån födelseland under våren 2020. Det visar vad vi egentligen redan har sett, det vill säga att vissa (svagt etablerade) invandrargrupper har drabbats hårdare än majoritetssamhället. Forskarna bakom studien skriver också:

"Även om segregationen är uttalad i delar av det svenska samhället finns inga vattentäta skott. Specifikt skulle smittspridningen i äldreomsorgen kunna representera just ett samspel mellan segregation och samhället i stort. Vår hypotes är att smittan har gått i cirklar, mellan serviceyrken och omsorgsarbete samt arbetspendling och boende, som främjar smittspridning (Figur 1). Andelen som arbetar som undersköters­kor eller vårdbiträden i Stockholms miljonprogramsområden är hög (Figur 3). Arbetsmiljön inom äldrevården har inte förmått motverka smittspridning. Flera olika problem såsom bristande tillgång till skyddsutrustning, svåra organisatoriska förhållanden med många timanställningar och hög personalrotation samt otillräcklig kunskap om och möjlighet att arbeta enligt basala hygienrutiner i komplexa vårdmiljöer har sannolikt förvärrat situationen."

Här syns en potentiell nyckel till det svar som kommissionen uppdras att svara på allra först, nämligen frågan om smittspridning inom äldreomsorgen, som ska redovisas redan i höst.

Kommunikationsfrågor bör belysas

Kommunikation nämns också i direktiven och vikten av den dimensionen kan inte nog understrykas. Här på Altinget har vi granskat delar av Folkhälsomyndighetens kommunikation kring smittspridning och tester. En detalj, men inte en oviktig sådan.

Över huvud taget skulle coronakrisens kommunikation från de centrala myndigheterna må bra av att granskas mot en tidslinje, för att se vad som hände när och vad som eventuellt borde ha hänt tidigare.

Exempelvis frågan om skyddsutrustning och beredskap ute i regionerna bör nagelfaras ur detta perspektiv. Länge sades beredskapen vara god i all kommunikation med medborgarna, både från regering och regioner, trots att verkligheten snart visade sig vara annorlunda. Här behöver kommunikationen mellan staten, dess myndigheter och regionerna granskas, då en del dokument tyder på att man framställde beredskapen som bättre än den var i ett tidigt skede när saken inventerades.