Replik: Nollvision för suicid är inte krafttaget vi hoppades på

Frågan är hur det ska gå till och om en nollvision är hjälpsam eller inte.

Det är i dag omöjligt att förutse alla suicider och även när det görs saknas det metoder att stoppa alla. Det vore bättre om det inte vore så, men vi saknar därför de nödvändiga verktygen för att nå noll. Problemet är att omöjliga mål riskerar att demoralisera. Man strävar år efter år efter något som inte går att uppnå, vilket kan leda till ett blame game kring vems fel det är att målen inte nås. De borde ju sett något, gjort något, ringt någon.

Det riskerar också att hos vårdpersonal leda till beröringsskräck för suicidala personer, eftersom varje suicid är ett misslyckande. Jag tänker att Allaskogs, Brackens och Händestams debattinlägg avspeglar det komplicerade med nollvisionen, där de skriver att noll är ”det som arbetet med att minska suicidtalen bör sikta mot” men ändå inte ett konkret mål. Jag tänker att detta också avspeglas i Folkhälsomyndighetens underlag till nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention där nollvisionen för en ganska undanskymd roll. Målet är färre, inte noll, enligt detta underlag.

Kan en nollvision ha negativa effekter? 

I arbetet med min bok ”Ett liv värt att leva – varför självmord blev människans följeslagare” har jag pratat med de som överlevt suicidförsök, anhöriga till de som dött av suicid (jag är själv anhörig), forskare, personer som arbetar med suicidprevention, sjukvårdspersonal och många andra. Jag gör inte anspråk på att företräda alla de anhöriga som SPES och NSPH organiserar, men jag har haft kontakt med flera anhöriga som också uppfattar nollvisionen som kontraproduktiv. För det är ju frågan, kan en nollvision ha negativa effekter?

Jag menar att just noll signerar att suicid är ett misslyckande, ett misstag som kunde ha stoppats om man bara hade gjort rätt sak. Men samtidigt vet vi att även om alla gör sitt yttersta så finns det inget sätt att alltid hindra alla, trots att alla skulle önska det. Denna syn skapar problem för dem som är självmordsnära eftersom det också drabbar de som ska hjälpa dem. Det leder till ett starkt fokus på riskbedömningar i vården, trots att de inte är särskilt bra på att hitta dem med högst risk, och att vi missar mycket av det som Allaskog, Bracken och Händestam också efterlyser, att bygga ett samhälle där livet är värt att leva för fler.

Rädda att göra fel 

Det gör att sjukvårdspersonal är rädda att göra fel istället för att våga göra det som är rätt – att lyssna även på de mörkaste tankarna. I boken citerar jag suicidforskaren Tyler Black som sammanfattar problemet med suicid som något som har missats när han skriver om anhöriga till den som dött i suicid:

Vi har en underprioriterad psykiatrisk vård som inte ofta nog erbjuder det den borde.

”Du gjorde inget fel. Du har inte missat något. Den död du sörjer var komplex och oförutsägbar. Våra hjärnor gör fruktansvärda saker med oss när vi vet att någon dör av självmord: raka orsakssamband (alltid fel), fantasier om räddning (sällan möjligt) och föreställningar om att göra om i efterhand (aldrig testbart). Du gjorde ditt bästa utifrån dina kunskaper, färdigheter och din position.”

Jag tycker också precis som debattörerna att krafttag för att förebygga självmord ska tas, men nollvisionen inte varit det krafttaget. Sen den infördes har inte suicid minskat påtagligt. Jag tänker inte att vi ska acceptera att suicid är så vanligt som det är utan att det finns en lång rad åtgärder som kan göras. Vi har en underprioriterad psykiatrisk vård som inte ofta nog erbjuder det den borde. Det finns fler åtgärder för att bygga bort risker som kan ske i samhället. Jag är själv aktiv i både forskning och klinik för att nå dit och även om vi inte kan komma överens om ”noll” eller ”färre” är bästa målet så hoppas jag ändå på fortsatt samverkan med brukar- och anhörigorganisationer.