Krönika av 
Åsa Plesner

Ideellt engagemang är stormlyktan mot mörkret

Som om det inte räckte med högerextremism, Ukraina, inflation, gängkrig och klimatet så är det ju det här med Gaza. Hur ska man orka? Tricket är att göra något annorlunda, något man inte känner att man måste vara proffs på, skriver Åsa Plesner.

Ideellt engagemang, hörni. Det är det som är grejen, skriver Åsa Plesner. 
Ideellt engagemang, hörni. Det är det som är grejen, skriver Åsa Plesner. Foto: Drago Prvulovic/TT
Åsa Plesner
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Om det inte pågick en pandemi just då, så hade jag sagt nej. För det har jag hört är det enda vettiga att säga: nej, tyvärr, jag har redan för mycket att göra. Jag ska inte ta på mig mer, jag ska säga nej.

Men det pågick en pandemi, så när min dotter sa: jag vill bli scout, men det är kö, men om en förälder blir ledare så får man förtur, kan du bli scoutledare? så tänkte jag: okej. Jag tycker i och för sig inte om att vara utomhus, och jag kan ingenting om det, och jag har för mycket att göra på jobbet. Men jag sitter ju ensam hemma och jobbar med text och siffror och möten med allvarsamma vuxna hela dagarna, och det vore nog bra för mig att komma ut.

Så vi blev scouter. Tack, pandemin, det är det enda bra du förde med dig till min familj.

För nu säger alla att usch vad mörkt det är. Som om det inte räckte med högerextremism och Ukraina och inflation och gängkrig och klimatet så är det ju det här med Gaza, hur ska man stå ut, hur ska man orka.

Det undrar jag också, men inte på onsdagar. På onsdagar tänder jag stormlyktor och ropar VÄLKOMNA TILL SAMLINGEN ALLA SCOUTER och så ropar vi avdelningsropet och sen är det kaos i ett par timmar och sen somnar vi nästan på bussen hem, dottern och jag, nedkylda och helnöjda.

Ideellt engagemang, hörni. Det är det som är grejen. Motmedlet. Stormlyktan mot mörkret. Svaret på frågan hur man ska orka. För engagemanget ger orken tillbaka. Det är kul att vara utomhus och tälja och göra upp eld. Det är fint att få vara den vuxen som avleder en ledsen unge och visar hur man kan riva papper till remsor till elden. Det är skönt att vara omgiven av tioåringars kaos i stället för världens kaos.

Alla ”nej” ger inte utrymme för vila och återhämtning.

Pausa din vanmakt

Jag vet att det är rätt och riktigt att säga nej ibland. Det är viktigt med återhämtning, jag är själv en stor förespråkare för balans mellan krav och resurser. Men här är en sak att tänka på: alla aktiviteter är inte stöpta i samma form. Alla ”nej” ger inte utrymme för vila och återhämtning. Och vad gäller oavlönat arbete i föreningslivet så vill jag föreslå att du säger ja, någon gång ibland. Att du döper om det i huvudet från oavlönat arbete, från ännu en grej att trycka in i kalendern, till just ideellt engagemang, till en del av ditt personliga recept på motgift mot mörkret. 

Obs! Jag sa ”någon gång ibland”, inte hela tiden. Den som redan jobbar med människor ska inte lägga fritiden på att jobba ännu mer med människor. Tricket med ideellt engagemang är att göra något annorlunda, något man inte känner att man måste vara proffs på. Annars är det bara oavlönat arbete.

Att vara utomhus med barn passar bra för mig som mest sitter inomhus i total tystnad. Och den här texten skrivs i Altinget, en publikation för folk som håller på med text och siffror och möten med allvarsamma vuxna mest hela tiden. Såna som vi kan behöva vara utomhus med ett gäng mellanstadiekids. Ni andra kan förslagsvis ta sovmorgon på helgerna, och möjligen baka bullar till julbasaren.

Ibland är det kul med föreningsliv. Ibland innebär det lite pappersarbete. Ibland är det bara kallt och blåsigt (men jag har hört att det finns föreningar som är inomhus). Men framförallt är det, i längden, ett sätt att pausa sin vanmakt och göra något konkret. Något som jagar bort frågan om hur man ska orka, i alla fall en kväll i veckan.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00