Det behövs fler fristående vårdgivare – inte färre

Den 1 januari 2010 infördes obligatoriskt vårdval i primärvården (LOV), vilket innebar att landets 21 landsting (numera regioner) skulle införa valfrihetssystem som gav patienter rätten att välja mellan olika vårdgivare.

Lagen om valfrihet kan reformeras

Den här frihetslagstiftningen gav både patienter och medarbetare i vården ökad valfrihet och inflytande över sitt val av såväl vårdgivare som arbetsgivare. Lagstiftningen skulle också stimulera till ökad konkurrens och vässa kvalitet och effektivitet.

Lagstiftningen gav snabbt effekt. Bara fyra år senare hade antalet vårdcentraler ökat från knappa tusen till omkring 1 200, en ökning på runt 20 procent. Ökningen består i princip enbart av privata vårdgivare – stora och små – som valde att etablera sig över hela landet.

Den senaste tioårsperioden har antalet vårdcentraler legat på en stabil nivå och i dag drivs nära hälften av landets alla vårdcentraler av fristående vårdgivare. Men omfattande förändringar kan vara på gång. Bakgrunden är det slutbetänkande som Produktivitetskommissionen presenterade den 1 oktober.

Bland förslagen återfinns att lagen om valfrihet reformeras och att kravet på obligatorisk LOV i primärvården slopas. Kommissionen menar att lagen inneburit att administrationen vuxit på ett sätt som hämmar regionernas kärnverksamhet. Samtidigt konstaterar kommissionen att primärvården behöver stärkas.

Fristående vårdgivare är mer effektiva

Produktivitetskommissionen tillsattes för att analysera och lämna förslag på hur Sveriges tillväxt kan vässas både i den offentliga sektorn och i näringslivet. Det uttalade målet var att stärka tillväxt och välstånd. Att föreslå att slopa den obligatoriska valfrihetslagstiftningen i primärvården är verklighetsfrånvänt.

Fristående vårdgivare har enligt Sveriges kommuner och regioners årliga undersökning Nationell patientenkät primärvård märkbart högre nöjdhet jämfört med regionalt drivna vårdcentraler, framför allt i kategorin kontinuitet men också i tillgänglighet. Dessutom är fristående vårdgivare väsentligt mer effektiva.

Att föreslå att slopa den obligatoriska valfrihetslagstiftningen i primärvården är verklighetsfrånvänt.

Enligt arbetsgivar- och branschorganisationen Vårdföretagarna uppgår de totala ekonomiska förlusterna i den regiondrivna primärvården till hela 2,1 miljarder kronor mellan 2010 och 2022.

I Tidöavtalet framgår dessutom att regeringen och Sverigedemokraterna vill utveckla primärvården på landsbygden. Utgångspunkterna är att ”säkerställa att befolkningen i hela landet, så långt det är möjligt, ges tillgång till en jämlik, nära och patientsäker vård. Tillgängligheten ska också öka på landsbygd och i glesbygd.”

Avveckla LOV

Den obligatoriska lagstiftningen om vårdval i primärvården behöver därför utvecklas snarare än avvecklas. LOV är en betydligt mer följsam avtalsform jämfört med exempelvis upphandlingar eftersom den inte skapar samma inlåsningseffekter. Regionerna har därmed möjligheten att löpande skruva på både uppdrag och ersättning. Men här finns också möjligheten att gå längre.

Praktikertjänst föreslår därför att regering och regioner:

• ser över möjligheten att tillämpa den nya lagstiftningen (2017:30) att organisera primärvården i två eller flera vårdvalssystem med differentierade kriterier och ersättningsmodeller utifrån regionens geografi.
• ökar grundersättningen till vårdcentralerna och utveckla regionernas förfrågningsunderlag för primärvården så att fler personaldrivna enheter kan öppna.
• ser den digitala och fysiska primärvården som en helhet där kontinuitet, personliga relationer och teknikneutrala lösningar är ledord.

Genom att bygga ut primärvården med fler medarbetare och fler personalägda vårdcentraler skapar vi bättre förutsättningar för en jämlik primärvård över hela landet. Men framför allt skapar vi en bättre primärvård med långsiktigt fokus på kontinuitet, patientsäkerhet och tillgänglighet.