Debatt: Tobakspandemin skördar fler liv än corona

För hundra år sedan var tuberkulosen ett allvarligt problem i Sverige. Omkring 12 000 dog årligen av sjukdomen. Hela Sverige mobiliserade, sanatorier växte upp i hela landet och dispensärer bedrev en effektiv smittspårning.

Att leta upp smittkällan till varje patient var en självklarhet för att förhindra fler fall. I själva verket var smittspårning, isolering av smittan, hygieniska åtgärder och förbättrade bostadsförhållanden grundläggande insatser innan tillgången på vaccin och läkemedel förändrade scenariot. I dag är tuberkulosen ett mycket begränsat problem i Sverige.

En reparationsverkstad

1900-talets mest dödande pandemi har i stället orsakats av cigarettrökning som globalt beräknas döda minst 8 miljoner människor varje år. I Sverige, som av historiska skäl haft ett lågt antal rökare, beräknas fortfarande 12 000 människor dö av sin rökning varje år. Med ett femtiotal olika rökrelaterade diagnoser är rökningen den riskfaktor som orsakar störst sjukdomsbörda i Sverige.

Dessvärre har vi försummat det där med smittspårning och förebyggande samhällsåtgärder. Sjukvården har alltmer förvandlats till en ”nedströms” liggande reparationsverkstad som med stigande frustration inser att produktionen aldrig hinner ikapp behoven.

Smittkällan bakom

Är det blåögt att hoppas på att ett hälsopolitiskt ledarskap mäktar med att hålla två pandemiska processer i huvudet samtidigt?

Vad skulle vi då se om vi för varje rökningsskadad patient återupptar vår gamla rutin och tittar ”uppströms”? Vad har smittat denna patient? Vi ser då en global industri som utan några moraliska betänkligheter marknadsför produkter som tar livet av varannan vaneanvändare, vars produkter genom ett nikotinberoende leder till fortsatt bruk som skapar ohälsa och skadar omgivningen – individer, luft och jord.

Den ekonomiska bördan är enorm för alla parter – utom för tillverkaren. Dess framgångsrika taktik är att med hjälp av sina omåttliga resurser förhindra, förminska eller försena samhällets försök att begränsa marknadsföringen av dess produkter.

I dag när den klassiska cigaretten accepteras allt mindre av samhället påstår sig tillverkare vilja medverka till en ”rökfri framtid” – men fortsätter globalt en aggressiv marknadsföring av sin cigarett. Samtidigt sker en snabb produktutveckling genom utvinning av rent nikotin ur tobaksplantan för lansering bland annat i olika tekniska apparater. Tillblandning av en stor mängd olika smakämnen indikerar att målgruppen är dagens ungdom, som riskerar lockas in i ett ofta livslångt nikotinberoende.

Vad vill politiken?

Tobaksfakta och dess medlemsorganisationer samlar sedan 2013 opinion för ett nationellt beslut om att daglig rökning ska minska till mindre än fem procent i befolkningen år 2025. Detta initiativ (efter internationellt mönster kallat Tobacco endgame) har mött ett brett gillande i professionella organisationer inom hälso- och sjukvården.

Under begreppet ”Ett rökfritt Sverige 2025” har regeringen sedan 2016 inkluderat målet i sin så kallade ANDT-strategi (alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken). Men vare sig regering eller riksdag har visat några kraftfulla tag som indikerar att de vill hedra målet.

Styrs av cynisk industri

Tobakspandemin är som en viruspandemi – fast i ultrarapid. Samma behov finns av långsiktiga medicinska, sociala, ekonomiska och politiska lösningar och beslut. Men till skillnad från en viljelös viruspandemi styrs tobakspandemin av en cynisk industri.

I ljuset av den omtumlande och hastigt spridande viruspandemin och alla de ofantliga resurser som har mobiliserats och kommer att mobiliseras känns det som ett genant underbetyg för samhället att ha levt med och accepterat tobakspandemin i flera decennier.

När nu coronaviruset ruskar om samhället och gör oss medvetna om den pandemi som vi sedan länge har, och ”vansköter”, bör vi som privilegierat folk i ett privilegierat land ställa oss frågan om vi inte kan bättre.

Två pandemiska processer

Vi känner smittkällan, livs levande och hänsynslös, till skillnad från ett dött virus. Vi känner källans arbetsmetoder och vet vilka motåtgärder som krävs. Vi vet vilka positiva effekter på hälsa, miljö och samhällsekonomi vi kan räkna med. Och att effekterna börjar komma redan under detta utbrott. Och gör nästa utbrott lättare att behärska.

Ett folkligt stöd för nödvändiga politiska beslut bör sökas dels från minoriteten som fortfarande röker men som speciellt i virustid vill sluta, dels från den stora majoriteten av befolkningen som inte röker – och som i senaste årens opinionsmätningar till stor del stödjer införandet av effektiva åtgärder.

Vi pratar bland annat om betydande höjningar av tobaksskatten, exponeringsförbud på säljställen, reklamfria tobaksförpackningar och ett lättillgängligt, professionellt och ekonomiskt subventionerat avvänjningsstöd – som visar rökare att samhället bryr sig om deras hälsa.

Är det blåögt att hoppas på att ett hälsopolitiskt ledarskap mäktar med att hålla två pandemiska processer i huvudet samtidigt?