Även stora haverier kan få små konsekvenser

”När coronakommissionen presenterar nya slutsatser på fredag står de ansvarigas arv på spel. Men flera av dem är redan på väg att lämna sina poster.”

Så inleds en artikel i Svenska Dagbladet av Pär Karlsson, under rubriken ”Domen - gjorde de vad vi kunde förvänta oss?”. I artikeln diskuteras kommissioner och kommittéer av den typ som vi nu ser arbeta under namnet Coronakommissionen. Hur landar man ett uppdrag där ansvar ska utredas, men där ”dom” likväl inte ska avkunnas? Gör det ens någon skillnad när alla kommer avgå innan skulderna fördelas? Haveri, sade Coronakommissionens ordförande Mats Melin i fredags. Haveri är att ta i, genmälte Stefan Löfven häromdagen. 

Ansvarsfrågor och bevakningslust

Ansvarsfrågan får vi hursomhelst vänta på svaret på, den sparas till slutbetänkandet. Men när Pär Karlsson jämför bakåt med Tsunamiutredningen skriver han: ”Vad som står i en kriskommission kan få stora konsekvenser. En enda mening i den tunga tsunamiutredningen ledde till omfattande medierapportering...”

Det är sant att Tsunamiutredningens slutsatser var startskottet för ett mycket stort medialt pådrag. Men det är också sant att allt som hände innan Tsunamiutredningen ens tillsattes hade tilldragit sig minst lika stor bevakningslust från medierna.

Riktigt så har det inte sett ut under pandemin. Visst har rapporteringen varit massiv, men under stora delar av den avgörande tid i pandemins inledande fas, som av Coronakommissionen beskrivs som ”förlorad”, var det mediala trycket på handling sparsamt. 

Tanken att regionerna på egen hand skulle ha dragit igång bredare testning – på tvärs med signalerna från regeringens expertmyndighet – ter sig osannolik.

Borgfred och konsensus

Under det första halvåret av pandemi rådde därtill borgfred och coronakonsensus. Viktigt då var inte att bena i vägvalen, utan att idka politisk uppslutning kring den svenska strategi, som så här i backspegeln ser mindre ut som en strategi och mer som ett försenat fumlande.

Problemet med den långa konsensusperioden är att betydligt färre i ledande ställning kommer att vara intresserade av att placera ansvaret någon särskild stans. Alla slöt upp, så ansvaret blir också allas, alltså ingens. Detta är dessutom en ”naturlig” konsekvens av ett decentraliserat system där ansvaret för flera tunga detaljer i pandemihanteringen ligger fördelat över 21 regioner.

Den oviktiga testningen

Coronakommissionens påpekande att regionerna generellt bär ansvaret för testning har väckt en diskussion kring huruvida det är regionernas "fel" att testningen kom igång så sent. Det generella ansvaret för något är dock bara en sida av myntet, så frågan kan ännu inte anses avgjord. Förvisso har regionerna självstyre, men, situationen vi befann oss i våren 2020 var ett nationellt krisläge där riktlinjer, restriktioner och prioriteringar meddelades i parti och minut via den ansvariga myndigheten, ofta via pressträffar med regeringen.

Utnämningen av Karin Tegmark Wisell indikerar att regeringen inte ser något behov av att placera nya krafter vid rodret.

Fingerpekandet mellan stat och region kring prioriteringsgrupperna är i detta avseende lite av ett sidospår. Regionernas krav på mer pengar kan definitivt betraktas som näriga och många andra tillkortakommanden på regionnivå bör tveklöst debatteras mer (hit hör SKR:s starka, men insynslösa, ställning liksom vilket arbetsgivaransvar regionerna tog för arbetsmiljön under pandemin).

Men, oaktat dessa faktorer, så var den plan man krävde mer pengar för en testningsstrategi som redan i sin linda var snäv. Där många andra länder testat bredare, har Sverige valt en mer "ransonserande" inställning till tester, vilket ofrånkomligen gjort att färre smittkedjor kunde brytas i pandemins första tid.  

Pandemins taktpinne

Man kan jämföra med nuläget i diskussionerna om den tredje vaccindosen. Ansvaret för vaccination ligger hos regionerna, men det är Folkhälsomyndigheten som formulerar rekommendationerna – enligt vilka regionerna förväntas besluta om samt arbeta med vaccinationen. Således börjar inte Region Stockholms sjukvårdsregionråd Anna Starbrink (L) vaccinera vårdpersonal efter eget skön – hon skriver istället en debattartikel och efterlyser ett sådant beslut från myndigheten. 

Överlag ser det ut som att regeringen siktar på att rida ut stormen i enad front med sin expertmyndighet.

Samma mönster har varit genomgående under hela pandemin. Regionerna har i stort sett hela tiden inväntat klartecken eller tytt prognoser, råd och scenarier från innehavaren av pandemihanteringens taktpinne: Folkhälsomyndigheten. 

De gånger som regioner har handlat på egen hand har ofta nyhetsvärderats högt i nationella medier, just för att det har uppfattats som en smått anmärkningsvärd avvikelse. Inte sällan har det beskrivits som trots när regioner har agerat efter eget skön. 

Gd-valet indikerar att regeringen är nöjd

Bara dagar före presentationen av Coronakommissionens nya betänkande höll socialminister Lena Hallengren en pressträff och tillkännagav att tidigare biträdande statsepidemiologen var regeringens val av ny gd för Folkhälsomyndigheten. Utnämningen av Karin Tegmark Wisell indikerar att regeringen inte ser något behov av att placera nya krafter vid rodret. Tegmark Wisell är en del av det team som hanterat pandemin och att regeringen utser henne i det här läget innebär rimligen att man i stora drag är tillfreds med myndighetens ledning.

Samma analys gör även Jonas Vlachos, författare till en av kommissionens slutrapporter, på Twitter i samspråk med tillitsutredaren Louise Bringselius, när den senare gav uttryck för förhoppningen att Tegmark Wisell skulle "sätta avstamp för en ny kultur i myndigheten".  

Jag ser det som en markering att regeringen i huvudsak är nöjd med nuvarande och fortsätter på samma väg. Om man ville ändra kultur är det väl inte KTW man väljer?

— Jonas Vlachos (@jonasvlachos) November 1, 2021

Stora och små konsekvenser

Överlag ser det ut som att regeringen siktar på att rida ut stormen i enad front med sin expertmyndighet och genom att även framöver rikta sökljuset mot regionernas tillkortakommanden. Huruvida detta verkligen blir klanderordningen när Coronakommissionen lämnar sitt slutbetänkande återstår att se, men mängden ansvariga inblandade talar onekligen för att ansvaret kommer att bres ut tunt, snarare än landa i enstaka ledares knän. 

"Vad som står i en kriskommission kan få stora konsekvenser", skriver Pär Karlsson i SvD i sin artikel om kommissioner och ansvarskommittéer.

Så kan det absolut bli. Men till den sanningen bör nog adderas att vad som står i en kriskommission också kan få högst beskedliga konsekvenser. Till och med när kritiken är rakbladsvass.