"Universitetets hantering av Brå-affären oaktsam – riskerar hämma forskningen"

Erik J. Olsson
Professor i teoretisk filosofi, Lunds universitet och styrelseledamot i stiftelsen Academic Rights Watch
Magnus Zetterholm
Lektor och docent i nya testamentets exegetik, Lunds universitet och styrelseledamot i stiftelsen Academic Rights Watch

I december 2019 släppte tre forskare vid Linköpings universitet (LiU) en kritisk rapport om Brottsförebyggande rådet (Brå), en myndighet under finansdepartementet, där de bland annat gör gällande att Brå:s ledning utsatt medarbetare för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte uppfattats som önskvärda.

Med tanke på den uppmärksamhet rapporten väckte i medierna hade det inte varit orimligt att från universitetets sida positivt uppmärksamma forskarnas insats. Här hade man ju ett tydligt exempel på att samhällsvetenskaplig forskning faktiskt kan vara relevant och spela en viktig roll i debatten.

Det som sker är emellertid raka motsatsen.

"Administrativ misshandel"

Författarna får uppleva vad som kan uppfattas som administrativ misshandel, som i ett fall kulminerar i en längre sjukskrivning, i ett annat i uppsägning och i det tredje i en utomordentligt psykiskt belastande arbetssituation.

Upprinnelsen är att det bara ett par dagar efter att rapporten släppts inkommer en begäran om att få ta del av handlingar, intervjuer och annat kopplade till rapporten. Hade LiU varit huvudman för projektet skulle sådana handlingar i princip vara offentliga, men forskarna hade varit noga med att utföra forskningen som bisyssla för att kunna skydda sina källor, som garanterats anonymitet för att delta i studien.

Även den nuvarande tillsättningen av högskoleledningar bör ses över, med sikte på att öka lärosätenas oberoende i förhållande till politiken.

Här tar emellertid universitetets jurister över och fortsätter att veckorna före och efter jul kräva uppgifter från huvudförfattaren Stefan Holgersson, trots att denne tagit ut semester och förklarat att projektet inte utförts inom ramen för hans anställning. Snart blandas universitetsledningen in och tonen i e-postkorrespondensen hårdnar betänkligt. Det hänvisas bland annat till ”brott mot anställningsavtalet” om Holgersson inte inkommer med de begärda uppgifterna.

Kan ha förödande effekt

När en begäran om att få ta del av offentliga handlingar inkommer ska den förstås behandlas skyndsamt. Men det står samtidigt klart att universitetsledningen uppfattar eventuella kopplingar mellan universitetet och rapporten som högst besvärande.

I sin iver att ta avstånd börjar ledningen ifrågasätta forskarnas redlighet. Problemet är bara att forskningshuvudmannen har det övergripande ansvaret för att forskningen bedrivits i enlighet med god forskningssed, och LiU var som sagt inte huvudman (vilket även slagits fast i en dom i Kammarrätten i Jönköping). Detta hindrar emellertid inte chefsjuristen från att i medier meddela att en undersökning om forskningsfusk inletts, en uppgift som i sig kan ha en förödande effekt på en forskares karriär, oavsett om den senare kan bestyrkas.

Systemet bäddar för konflikt

Incidenterna ovan kan lätt uppfattas som medvetna repressalieåtgärder från universitetets sida, kanske till och med som resultat av politiska påtryckningar. Eller är det snarare fråga om övernitiska jurister, administrativ osäkerhet i samband med ny lagstiftning och misskommunikation om anställningsförhållanden? Det går förstås inte att veta, men det är besvärande att svenska högskolor har en i europeisk jämförelse ovanligt låg grad av politisk självständighet, där rektor och universitetsstyrelse ytterst tillsätts av regeringen. I viss mening bäddar systemet för just denna typ av konflikt.

Öka oberoendet

Redan i affärens inledande skede uppmärksammade tio professorer i ett brev till universitetsledningen risken att universitetets agerande kan få en hämmande effekt på forskningens frihet och uppmanade till ”ett tydligare ansvarstagande för att stödja viktig, kritisk forskning och undvikande av utspel som kan få forskare att begränsa sig till försiktiga ämnen”, en bedömning som vi delar.

Lärdomen inför framtiden är att högskolornas ledningar bör iaktta återhållsamhet när det gäller all form av inblandning som kan uppfattas som direkt eller indirekt kritik av politiskt känslig forskning. Även den nuvarande tillsättningen av högskoleledningar bör ses över, med sikte på att öka lärosätenas oberoende i förhållande till politiken.