Egardt: Gör forskproppen till mer än ett spel för gallerierna

DEBATT. De riktigt strategiska satsningarna hindras när beslutsfattarna sprider ut forskningsresurserna för att göra alla till lags. Ska Sverige bli en stor forskningsnation måste regeringen våga sätta upp mål och prioritera, skriver Peter Egardt.

Peter Egardt
Tidigare statssekreterare, vd vid Stockholms Handelskammare och landshövding

Så är det då dags igen: regeringen ska avlämna mandatperiodens forskningspolitiska proposition till riksdagen. Högskolevärlden är som alltid mycket förväntansfull. Och dess aktörer riskerar – med få undantag – att bli besvikna även denna gång. Skälen till detta är flera.

Våga satsa långsiktigt

Politiker har oftast svårt att anlägga långsiktiga perspektiv, i all synnerhet om dessa ska paras med långsiktiga ekonomiska åtaganden. Forskningsperspektivet är och ska alltid vara långt och långsiktigt. Till exempel fattar Rymdstyrelsen ibland beslut om forskningsprojekt som ska ha bärighet 35 år framåt i tiden och som behöver finansiering 35 år framåt.

Politikerperspektivet har, nästan med nödvändighet, svårt att omspänna så lång tid. Mandatperioden är trots allt en ganska naturlig gräns. Men anslagsbesluten är med andra ord viktiga för att våga satsa långsiktigt. Riksdagen beslutar emellertid i princip om anslag för ett år i taget, med vissa undantag.

Bättre förutsättningar

Forskningsrådsutredningen lade därför redan på 1970-talet förslag om att regeringen skulle lägga fram forskningspolitiska propositioner en gång per mandatperiod, som då var på tre år. Den första kom 1981/82. Tanken var att ge längre planeringsförutsättningar och att riksdagen skulle fatta långsiktiga beslut.

Tanken var också att forskningsråd, sektorsorgan och andra myndigheter operativt skulle finansiera och att utförarna skulle vara i huvudsak universitet och högskolor. Alltså inte en mängd forskningsinstitut, vilket kan finnas i andra länder.

Satsning på excellens

Har det då blivit som forskningsrådsutredningen tänkte sig? Är det många – eller någon – som i dag kommer ihåg huvudbudskapen i alla de forskningspolitiska propositioner som har avlevererats sedan början av 1980-talet?

Jag kan möjligen tänka mig att den femte propositionen 1992 sticker ut, eftersom den kom i samband med avvecklingen av löntagarfonderna, även om fondpropositionen kom först 1993. I samband med detta infördes nya styrsystem.

Det blev en uttalad satsning på excellens och ökad frihet för universitet och högskolor att fatta egna beslut inom ramen för de medel de tilldelats. Ett stort antal nya forskningsfinansierande stiftelser bildades. Två självständiga högskolestiftelser, Chalmers och Jönköping, bildades också.

Dessutom förbereddes det som har förändrat mycket för forskningens finansiering och verksamhet: EU-inträdet och vår anslutning till EU:s system.

Spel för gallerierna

Andra forskningspropositioner har varit mindre handfasta, men desto mer fyllda av välvilliga ord och meningar. Ibland känns det mer som spel för gallerierna än konkreta strategier. Det kan ibland kännas som att alla måste finnas med och att allt är lika viktigt. Om miljöteknik nämns bör också etik och filosofi finnas med. Sällan ackompanjeras orden av nya pengar.

Strategiskt centralt

Kan eller ska man styra forskning? Forskningens frihet när det gäller att formulera mål och att välja medel för att utföra forskningen ska vara oinskränkt, tycker nog de flesta. Men det innebär ju inte att forskarna kan göra vad de vill. Forskningen måste finansieras.

Utöver grundfinansiering måste det finnas medel för spetsforskning och innovationer, liksom för de områden som politiken bedömer som strategiskt centrala. Här börjar det bli svårt för det politiska systemet, för ofta vill beslutsfattarna vara alla goda gåvors givare. Till alla. Forskningsresurserna sprids ut och tunnas ut och därmed blir det inte tillräckligt mycket kvar för de riktigt strategiska satsningarna.

Sätta upp mål

Alla kommer nog ihåg eller har hört talas om John F Kennedys ord om att "We shall have a man on the moon". Det var kanske inte många som trodde att det skulle bli möjligt, men de prioriterade och satsade pengar på det. Neil Armstrong och kollegor till honom landade också på månen.

Varför sätter vi inte upp den typen av mål i våra forskningspolitiska propositioner? Att 90 procent av all cancer ska kunna botas senast 2025. Vi ska utveckla målstyrande läkemedel med hjälp av nanoteknologi och individanpassade läkemedel med hjälp av AI, med målet att minska den totala läkemedelsanvändningen med X procent till år YY.  Vi ska minska kemikalieanvändningen i jordbruket utan att minska avkastningen med X procent till år YY. Vi ska bli ledande i Europa när det gäller uppskjutning av mindre satelliter senast år ZZ. Listan kan göras längre men bör inte bli alltför lång.

En ledande forskningsnation

Det vore intressant om nuvarande regering vågar prioritera i den kommande propositionen och att då också prioritera ner. Sverige är ett litet land och vi kan inte sprida forskningsresurserna till allt och alla.

Signalerna till forskningsråd, sektorsorgan, forskningsstiftelser och andra myndigheter måste vara tydliga, så att det är excellens som prioriteras. Sverige kan vara en ledande forskningsnation inom vissa områden.

Det ska bli intressant att se vad den kommande forskningspolitiska propositionen kommer att innehålla. Det finns ett viktigt vägval att göra.

Forrige artikel Hamilton: Försåtlig retorik bakom Likvärdighetsutredningen Hamilton: Försåtlig retorik bakom Likvärdighetsutredningen Næste artikel Vlachos: Hamilton har missförstått utredningen Vlachos: Hamilton har missförstått utredningen