Debatt: Människor måste förstå sin roll i kris

I måndags överlämnades utredningen om civilt försvar av utredaren Barbro Holmberg till inrikesminister Mikael Damberg (S). Utredningen beskriver ansvar och struktur som ska utgöra grunden för hur det civila försvaret ska organiseras, ledas och utföras.

Utredningen är mycket välgjord och täcker främst central och regional ledning men något som fortfarande saknas är det lokala perspektivet och framför allt individer och hushålls engagemang och åtaganden vid fredstida krissituationer och höjd beredskap. Det perspektivet ingick inte utredningsdirektivet, men det är i kommuner, små företag och hos individer och hushåll som totalförsvarseffekt uppstår.

Covid har prövat beredskapen

Året som har gått kommer onekligen att gå till historien som ett omvälvande år. Pandemin har lagt sig som en våt filt över världen och i dess spår har människor förlorat anhöriga, upplevt svår sjukdom och samhällen har prövats till det yttersta. Sverige med befolkning är inget undantag.

Så här några veckor in på 2021 pågår pandemin fortfarande och samhället står under hård press. Vården är fortsatt ansatt, myndigheter och kommuner jobbar hårt med att motverka effekterna av pandemin i din, min och våra anhörigas vardag. I skuggan av en kris (som i detta fall fortsatt pågår) är det naturligt att beslutsfattare, myndigheter och samhällsbärande verksamheter granskas och ifrågasätts.

Åsikterna om Sveriges förmåga att hantera pandemin går onekligen isär men något vi alla kan vara överens om är att covid-19 har prövat Sveriges beredskap på alla nivåer och inom alla fält.

Individens ansvar

Debatten om pandemins påverkan på samhället och Sveriges förmåga att hantera den är både bred och omfattande. Den spänner över frågan om hur hårt våra äldre har drabbats till huruvida det beslut som fattas kring nationella restriktioner har varit tillräckliga. Men ett perspektiv som det enligt vår bedömning saknas djupare reflektioner kring är individens ansvar i Sveriges hantering av pandemin som en pusselbit till regeringen och myndigheternas arbete.

Vid pandemins start lade sig stressen och ovissheten över vad vi som nation hade framför oss som en skugga över stora delar av samhället. Närbutikerna länsades på toalettpapper, konserver och pasta trots leverantörernas upprepade budskap om att det inte såg någon brist i försörjningskedjan framför sig.

Beteenden som hamstring aktualiserar frågan om vad individens agerande och reaktion i relation till krisen har för betydelse för hanteringen i stort och hur den individuella förmågan ska stärkas. Detta till trots upplever vi att det är en faktor som ofta saknas i debatten kring Sveriges krisberedskapsförmåga.

Civilsamhällets medverkan

Ett exempel på hur arbetet skulle kunna tas vidare och utvecklas finner vi i begreppet ”governance” och ”quadruple helix” i totalförsvaret. Begreppen låter mer komplexa än vad de är. Det handlar om det som inte är ”government”, det som inte går att styra och reglera men som har så oerhört stor betydelse för försvarsvilja och folkförankring.

Begreppet ”quadruple helix” är en utvidgning av begreppet ”triple helix” som handlar om samarbete mellan det offentliga, det privata och den akademiska världen. Det är vanligt i dag att företag, stat och kommun och högskola samarbetar i forskningsprojekt men det är inte så vanligt att civilsamhället bjuds in.

Genom civilsamhällets medverkan i sådana projekt blir också hushåll och individer en del av utvecklingen av nästa generations totalförsvar och därmed läggs grunden för folkförankringen. Utan en systematisk folkförankring kommer vi inte nå upp till en tillräcklig försvarsvilja.

Pandemin visar inte bara att det behovet finns utan också behovet av en bredare debatt om individens betydelse för det totala försvaret av Sverige och att det skulle vara gynnsamt för att Sverige ska nå maximal kapacitet före, under och efter en kris.