Wallmark (M): Ta upp Natooptionen i utrikesdeklarationen

Kommande vecka går i utrikespolitikens tecken. På onsdag 24 februari lägger regeringen fram den utrikespolitiska deklarationen. Men redan dagen före är det dags för en interpellationsdebatt med Ann Linde (S) om EU:s höge representant Josep Borrell och hans misslyckade resa till Moskva som visar på den numera tämligen svala relationen med Ryssland.

Den utrikespolitiska deklarationen är en viktig hållpunkt i det årliga parlamentariska arbetet. Debatten brukar följas med stort intresse av ambassadörer och diplomater på riksdagsläktarna. Till kvällen står talmannen värd för en mottagning för de olika ländernas företrädare i Stockholm. Det brukar vara en tillställning då artighetsfraser och visitkort utväxlas och dagsformen på sittande utrikesminister kommenteras.

I år blir på grund av pandemin minglet inställt och bataljen i kammaren får följas från respektive residens via dator eller TV-apparat.

Två stater i blickfånget

Den utrikespolitiska debatten delas upp i två omgångar. Först ett par timmar med statsrådet Ann Linde och en representant för vardera annat riksdagsparti. Därefter det andra blocket då alla ledamöter som så önskar kan hålla ett anförande på sex minuter. Det skapar goda möjligheter att många av världens konflikter, problem och utmaningar kan komma att beröras under dagen.

Det finns dock goda skäl att anta att två stater mer än andra är i blickfånget: Ryssland och Folkrepubliken Kina.

Nya sidenvägen

Ryssland genom sitt agerande, inom och utom landets gränser, formar det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde runt Östersjön. Brutaliteten mot demonstranter från Vladivostok i öster till S:t Petersburg i väster fördöms liksom kalsongförgiftandet och skenrättegångar mot Aleksej Navalnyj.

Folkrepubliken Kina förknippas med allt från det USA betecknar som folkmord i Xinjiang till drakoniska säkerhetslagar som krossar demokratin i Hong Kong och ett växande militärt hot mot Taiwan. Pekingregimens globala aspirationer och det strategiska bruket av den så kallade nya sidenvägen uppmärksammas.

Natooption

Särskilt intresse kommer att visas regeringens formuleringar i den utrikespolitiska deklarationen kring säkerhetspolitiken. Genom åren har S-ministären sedan 2014 självsvåldigt och utan parlamentarisk förankring justerat och ändrat.

I december förra året samlades en bred riksdagsmajoritet bestående av fem partier bakom att uttala sig för en så kallad Natooption. Något som förtörnat Socialdemokraterna. Samtidigt kan en regering bestående av endast två partier med ett förhållandevis litet antal ledamöter i kammaren inte bortse från fattade beslut.

Ingen dörr är stängd

I grunden är det ju inte något märkligt steg som tagits. Finland har sedan mer än 20 år tillbaka en Natooption i sin säkerhetspolitiska linje. Den betyder att Finland håller möjligheten öppen att söka medlemskap i Nato. Ingen dörr är stängd. Detta är en stark signal till Ryssland att man håller alla vägar öppna för att värna Finland i händelse av kris eller krig. Regeringar av olika politisk färg har under årens lopp stått bakom detta.

Bygger på att vi får hjälp

Försvarsbeslutet som togs av Sveriges riksdag den 15 december förra året innebär en kraftig förstärkning av Sveriges försvar under kommande år. Det är mycket bra och helt nödvändigt. Att Sverige har ett starkt nationellt försvar är grundläggande för våra möjligheter att kunna värna vårt territorium och våra intressen.

Men Sveriges säkerhet skulle vara än högre om vi dessutom var fullvärdig medlem av Nato – världens starkaste försvarssamarbete. Det vore också naturligt eftersom vi i dag bygger hela vår försvarsplanering och krigsorganisation på att vi ska få hjälp i händelse av krig.

Svagheten är att vi gör det utan att vara medlem och därmed saknar de gemensamma försvarsgarantierna. Vi kan därför inte veta att Sverige faktiskt skulle få hjälp vid ett angrepp.

Hur Linde ser på parlamentet

Widar Andersson, socialdemokratiska Folkbladets tydliga röst, skrev för en tid sedan om oviljan mot en svensk Natooption från socialdemokratisk sida: ”Något sådant veto har dock S inte kvar. Här behöver partiet förnyelse. Om ett väpnat angrepp inte kan uteslutas så bör väl heller inte en Natooption uteslutas?”

Så utrikesministerns formuleringar och efterföljande debatt kommer inte bara att följas med stort intresse av ambassadörer och diplomater utan också av en riksdagsmajoritet om hur den sittande regeringen ser på Sveriges parlament.