Vattenläckorna är ett symtom på ett större problem

Vatten rinner ur kranen, toaletten spolar och diskmaskinen startar. Vi tar det som en självklarhet – tills gatan rasar, tågen stannar och barn skickas hem från skolan för att toaletterna slutat fungera. I dag publiceras den nya upplagan av VA-Faktas rapport En läcka i taget – vem ser helheten? som kartlagt 513 rapporterade vattenläckor i medier i de kommunala VA-näten under 2025. Det är dags att sluta laga hål och börja se hela systemet.

Vattenläckor inga isolerade olyckor

I dag hanteras vattenläckor som isolerade olyckor, inte som symtom på en politisk underlåtenhet. I snitt byts ledningsnäten ut vart 260:e år, trots att den tekniska livslängden är omkring 100 år. Resultatet är enligt Svenskt Vatten en växande underhållsskuld på runt tio miljarder kronor per år, samtidigt som kommunerna förväntas ta hela investeringsansvaret utan möjlighet att långsiktigt fondera medel.

Det finns flera exempel från 2025 som utgör tydliga varningssignaler. I Jönköping skapade en läcka ett tio meter brett hål i gatan och lämnade tusentals hushåll utan vatten. Vid Ramlösa station i Helsingborg fylldes en gångtunnel till marknivå och kollektivtrafiken slogs ut.

På Ljura i södra Norrköping översvämmades ett 30-tal fastigheter och stora delar av omgivningen i oktober. Vattennivåerna i VA-systemet sjönk och produktionen av nytt dricksvatten kunde inte hänga med. För de boende i området innebar vattenläckan sanering av källare, reparationer av skador på fastigheter, och ägodelar med höga affektionsvärden som förstörts.

Det här är inte tekniska missöden – det är samhällsstörningar med kostnader i miljonklassen för varje större läcka. Dessutom undergräver vi robustheten i ett läge där säkerhetspolitiken borde innebära motsatsen.

Staten måste ta ett helhetsansvar

Regeringen har själv konstaterat att vattenförsörjningen i kris är underprioriterad, men den aktuella lagrådsremissen om beredskapslager för livsmedelskedjan exkluderar uttryckligen dricksvatten. VA-beredskapsutredningen pekar på behovet av stärkt beredskap, men har ännu inte lett till vare sig lagrådsremiss eller proposition.

Samtidigt konstaterar Riksrevisionen att staten inte gör tillräckligt för att säkra förutsättningarna för robust dricksvattenförsörjning och avloppshantering. Att då fortsätta skjuta investeringar framför sig är att spela roulette med en av samhällets mest grundläggande infrastrukturer.

Det här är inte tekniska missöden – det är samhällsstörningar med kostnader i miljonklassen för varje större läcka

Vad krävs nu? För det första måste staten ta ett tydligare helhetsansvar för vatten- och avloppsfrågorna. I dag är ansvaret splittrat på över 20 myndigheter, länsstyrelser och kommuner, utan samlad bild av livslängd, risker och investeringsbehov i VA-näten.

Vi behöver nationella mål, uppföljning och ekonomiska verktyg som gör det möjligt att långsiktigt finansiera förnyelse – inklusive bättre balanskravsregler och fonderingsmöjligheter. För det andra måste kompetenskraven skärpas så att samma höga kvalitetskrav gäller oavsett om det är entreprenör eller kommunal personal som jobbar.

Vatten och avlopp är en säkerhetsfråga

Slutligen behövs en ärlig politisk diskussion om priset för att låta bli. En enda stor läcka i Malmö för ett par år sedan, vars konsekvenser utreddes av VA Syd, beräknades kosta samhället nära tolv miljoner kronor. Sådana kostnader upprepas vecka efter vecka runt om i landet. Frågan är inte om vi har råd att rusta upp VA-näten – frågan är hur länge vi har råd att låta bli.

Vatten och avlopp är en demokratisk rättighetsfråga – och en säkerhetsfråga. Kommuner, riksdag och myndigheter måste uppvärdera VA-frågan – innan läckorna blir så många, så stora och så dyra att tilliten till dricksvattenförsörjningen inte längre går att reparera.