Utan en fungerande sjukvård håller inte Sveriges försvar

När vi i Sverige talar om totalförsvaret hamnar nästan allt fokus på elnät, livsmedel, cybersäkerhet och mobilisering. Men ett av de mest avgörande systemen – det som avgör om människor stannar eller flyr, om samhällen håller eller bryter samman – nämns knappt: sjukvårdens motståndskraft.

Bara fem regioner klarar en allvarlig kris

Samtidigt visar MSB:s senaste analyser att endast fem av landets 21 regioner bedöms ha tillräcklig förmåga att hantera nästa allvarliga kris. Det innebär att sjukvården inte längre kan ha en tillbakadragen plats i totalförsvaret; den är en av de systemfunktioner som avgör om Sverige står eller faller under press.

I Kharkiv i Ukraina har detta redan lett till konkreta systemlösningar. Där byggs nu underjordiska sjukhus och skolor, skapade för att fortsätta fungera under missilangrepp och strömavbrott. Den framväxande Kharkivmodellen håller operationssalar, intensivvård och undervisning i drift även när allt ovan jord faller – och sprids nu till andra städer som en ny standard för civil motståndskraft.

Kirurger opererar i källare när elen försvinner. Generatorer driver intensivvård. Operationssalar har flyttats under jord. Trots förödelsen fungerar sjukhusen – och det är därför staden inte har tömts på människor. Det är därför försvaret fortfarande kan bemannas.

”När vården håller, håller samhället”

Nyligen publicerade Euromaidan Press min artikel om hur sjukhusen i Kharkiv fortsätter att fungera trots återkommande missilangrepp, strömavbrott och förlorad infrastruktur. Erfarenheten därifrån är tydlig: när vården håller, håller samhället. Och när samhället håller, blir militärt och civilt försvar möjligt.

Den djupaste insikten från Ukraina är att när den medicinska kapaciteten håller så överlever människor; och när människor överlever så håller samhällen ihop.

Det är exakt detta Natos Artikel 3 egentligen handlar om. Varje land måste ha förmåga att stå emot angrepp på sina egna system, inte bara militära sådana. Men i svensk debatt betraktas sjukvården fortfarande som ett humanitärt system. I verkligheten är den en av våra viktigaste försvarsresurser. Kharkivmodellen visar vägen – och är något vi måste våga översätta till svensk verklighet.

Tre steg för svensk beredskap

Sverige behöver ta tre steg:

1. Erkänn sjukvården som kritisk försvarsinfrastruktur
   Det betyder att operationskapacitet, intensivvård och redundans måste planeras inom ramen för totalförsvaret – inte vid sidan av det.
2. Bygg redundans på riktigt
   Vi behöver reservkraft, alternativa behandlingsplatser och utrustning som fungerar även när systemen runtom faller. I dag saknas detta i stora delar av landet.
3. Integrera sjukvården fullt ut i svensk Natoplanering
   Natos artikel 3, som ålägger alla länder att kunna försvara sig själva och bidra till det kollektiva försvaret, är inte ett teoretiskt krav. Den är ett löfte om att civila system ska tåla press och fortsätta fungera. Här ligger Sverige efter.

Lär av Ukraina

Lärdomarna från Ukrainas frontnära regioner gäller också oss: Resiliens byggs inte vid gränsen – den byggs i systemen som håller en nation vid liv.

Den djupaste insikten från Ukraina är att när den medicinska kapaciteten håller så överlever människor; och när människor överlever så håller samhällen ihop. Då kan länder hålla ut – även under extrem press. För i grunden handlar civil motståndskraft om framtiden, om att barn ska kunna växa upp i samhällen som fungerar under press.

Ska Sverige vara ett land som klarar kris och angrepp måste vi därför börja där varje samhälle börjar och slutar. Det är vården som gör att människor vågar stanna, leva och försvara det som är vårt.