Ukraina förlorar kriget – men så här vänder vi krigslyckan

Jag väcks av Kievs Hesa Fredrik någon gång mellan klockan fyra och fem på morgonen där jag ligger i mitt lilla lägenhetshotellrum ett stenkast från Majdantorget i Kiev. Torget där de stora frihetsdemonstrationerna ägde rum för några år sedan. De som gått till historien under namnet ”anständighetsrevolutionen”. Ett vackerr och värdigt namn. Samtidigt drar larmet i min ukrainska flyglarmsapp som jag laddat ned i mobilen igång på hög volym:

”Attention. Air raid alert. Proceed to the nearest shelter. Don’t be careless. Your overconfidence is your weakness”, upprepar den manligt bestämda rösten I appen två gånger innan den tystnar.

Varje natt har min actionkamera stått riggad i mitt hotellfönster, redo att startas på nolltid. Allt i ett försök att kanske lyckas fånga en rysk missilattack riktad mot huvudstaden på film.

”Snart smäller det”

Jag blir inte rädd, men pulsen höjs ordentligt. För första gången i mitt 55-åriga liv är jag med om ett skarpt flyglarm, och den nattliga tidpunkten gör att min magkänsla säger mig att det här är på riktigt.

Ukrainarna har enkelt uttryckt kanoner, men ingen ammunition. Den har tagit slut.

Snart kommer det smälla, om nu inte det moderna luftvärnet som skänkts av oss i Väst och som omringar staden lyckas skjuta ned de ryska missiler, raketer och drönare som ungefär 15 minuter tidigare avfyrats mot oss någonstans österifrån, från ryskt kontrollerat territorium, i den ukrainska natten. Som tidigare svensk luftvärnssoldat utbildad på dåvarande LV7 I Luleå går mina tankar direkt till de män och kvinnor som bemannar luftvärnsbatterierna runt staden och vars uppdrag är att efter bästa förmåga skydda de tre miljoner invånarna.

Plötsligt hör jag svaga men distinkta snabba puffar där jag står bredvid filmkameran vid det öppna fönstret. ”Luftvärnseld”, tänker jag direkt. ”Snart smäller det.”  Jag går bort från fönstret och sätter mig med ryggen mot den bärande vägg som jag letat rätt på vid incheckningen i rummet.

Det moderna luftvärnet är effektivt, men om ryssarna drar i väg tillräckligt många missiler på en och samma gång i en samordnad nattlig attack kommer huvudstadens luftvärnssoldater sannolikt inte klara av att bekämpa hela attacken. Så mycket vet jag efter att ha läst på inför resan.

En osäker väntan vidtar. Tystnaden är påtaglig, ty när jag sitter vid väggen i stället för att stå vid fönstret hör jag inte längre några puffar från luftvärnets moteld.

Smeder utan gränser

Nyss återkommen från en två veckor lång resa till det hårt krigsdrabbade landet summerar jag mina erfarenheter och oväntade lärdomar. Jag åkte dit som inbäddad reporter i en hjälpkonvoj med sex fullastade bilar, arrangerad och genomförd av det hittills, enligt mitt tycke alltför okända stödnätverket som förtjänar större uppmärksamhet, ”Union för Ukraina – Smeder utan gränser”.

Det som gör Smedernas hjälpverksamhet nästan helt unik i en svensk kontext är att de uttalat arbetar med direkt militärt stöd till en utvald ukrainsk bataljon, dock ej med vapen och ammunition vilket de är förbjudna att göra. Nästan alla andra svenska hjälporganisationer och dylika insatser arbetar med vad som primärt är civilt stöd av olika slag.

Det viktigaste militära stödet i vår konvoj är de sex fyrhjulsdrivna svenskinköpta begagnade pickuperna som körs på diesel, varav två av bilarna donerats av norska givare och hämtats och körts till Sverige av två svenska smeder.

Däck, skyttegravsljus och akutväskor – behoven är stora

Vi är sammanlagt åtta personer som kör bilarna in över den polsk-ukrainska gränsen och fortsätter någonstans in västra Ukraina, där våra mottagande ukrainska bilförare väntar på att ta över konvojen.

Lasten består av bland annat reservdäck, förstärkningsjärn till skyttegravarnas väggar som några smederna tillverkat själva i Sverige samt spett och yxor. Dessa verktyg behövs det hur många som helst av när soldaterna gräver och anlägger skyttegravar vid fronten.

Vidare har Svärtinge scoutkår i Norrköping tillverkat och donerat 45 kg skyttegravsljus, som ligger på sätet bredvid en av de svenska förarna, för att nämna ett ytterligare exempel på vad som ingår i lasten.

Det går åt stora mängder däck på bilar som används för att förflytta trupp och transportera förnödenheter till soldater vid fronten, vilket är vad bilarna används till. Eftersom ukrainarna är underbemannade jämfört med sina större men samtidigt trögrörligare ryska fiender svarar de på detta genom att vara taktiskt mer mobila och lättrörliga innan och under striderna.

Två saker som Smederna kommer fokusera på i kommande hjälpkonvojer vid sidan av de viktiga pickuperna, efter direkt önskemål av de mottagande ukrainarna, är fpv-drönare och kvalificerade akutväskor för första hjälpen. Akutväskor behövs det hur många som helst av, eftersom de bokstavligt talat kan rädda livet på varje soldat som bär en sådan.

De kommer också tillverka så kallade minkrokar, som används för att på ett smart och relativt säkert sätt röja minor som gör att framför allt ryska stridsvagnsminor kan dras upp ur marken och återanvändas mot ryssarna själva, i nya ukrainska försvarsmineringar.

Världens mest minerade land

Ukraina har tyvärr slagit ett nytt sorgligt världsrekord, noterar jag vid hemkomsten till Sverige. Det är sedan ett tag tillbaka världens mest minerade land, till och mer minerat än vad inbördeskrigets Syrien är. Men det problemet får skjutas på framtiden hanteras när kriget väl är vunnet.

Vår motpart framförde ett önskemål till, när de vid ett möte en kväll någonstans i västra Ukraina ombads prioritera den hjälp de är i mest akut behov av: Det absolut viktigaste är 155 millimeters artilleriammunition. Detta eftersom industrikriget på marken utvecklats till ett artillerikrig, vid sidan av skyttegravskriget och det högteknologiska drönarkriget, IT-kriget i cyberspace samt informations- och propagandakriget i pressen, tv och sociala medier.

Ammunitionen är slut

Ukrainarna har enkelt uttryckt kanoner, men ingen ammunition. Den har tagit slut. Behovet av nya granater är därför akut och i princip omättligt, om vi inte vill se Ukraina förlora kriget så småningom!

Ty så länge Ukraina lider kraftig brist på detta kommer de ryska styrkorna sakta men obönhörligen äta sig framåt vid fronten och förflytta den såväl norrut som västerut, kilometer för kilometer, till dess att de återigen når Kievs utkanter och då naturligtvis kommer skjuta huvudstaden sönder och samman med sitt tunga artilleri, innan de intar den och president Putin sannolikt och med förnöjsamt leende på läpparna då i ett officiellt tal förklarar kriget för vunnet och avslutat.

Det är ett viktigt medskick som vi tar med oss till de svenska riksdagspolitiker, statsråd och opinionsbildare som följer och tar del av Smedernas hjälparbete till den ukrainska bataljonen: Allt annat svenskt och internationellt stödarbete till och för Ukrainas sak kommer i praktiken visa sig meningslöst om vi från Väst inte får in massiva leveranser av 155 mm artillerigranater till den ukrainska armén. Och det med början nu, idag! Men om vi gör det, så kan vi faktiskt vända krigslyckan på marken och vid fronten för Ukraina.

Frågan till Sveriges politiker

Låt mig därför avslutningsvis ställa en enkel och rak fråga till samtliga svenska statsråd och 349 riksdagsledamöter:

Har ni något val annat än att göra ert yttersta för att svara upp mot en desperat vädjan om akut militärt stöd från Sverige, Norden, Västeuropa och USA i form av stora mängder ammunition till deras kanoner? Kan vi se oss själva i spegeln om vi låter våra ukrainska bröder, systrar och framför allt uppväxande generation med barn och ungdomar förlora Putins folkrättsvidrigt brutala överfallskrig på grund av detta? Alltså ett stöd som är fullt möjligt att åstadkomma bara den politiska viljan och handlingskraften träder i aktion.

Till sist. Hur det gick med den ryska missilattacken mot Kiev i den tidiga morgontimmen där på mitt hotellrum? Jo, jag lyckades fånga två av missilerna på film, och deras mycket kraftiga explosioner vid nedslaget. Några timmar senare läser jag på den respekterade engelskspråkiga tidningen Kiev Independents sajt följande rapportering:

”På tisdagsmorgonen den 23 januari inledde Ryssland en massiv missilattack mot Ukraina, där minst nio människor dödades och över 80 skadades, säger officiella talespersoner. Minst 22 personer, inklusive fyra barn, skadades enbart i Kiev, enligt räddningstjänsten.

Sammantaget avfyrade Ryssland 41 främst ballistiska missiler mot Kiev, Dnipropetrovsk, Charkiv och Sumy. Ukrainas flygvapen rapporteras ha skjutit ner 21 av dem.

Den massiva attacken följer på en rad ryska attacker mot städer över hela Ukraina som har intensifierats i vinter. En tidigare attack av liknande omfattning ägde rum den 2 januari, när Ryssland avfyrade 99 missiler mot Kiev och Charkiv, där fem dödades och 130 personer skadades.”

Putins mål kommer inte att förändras

Ytterligare ett par timmar senare dyker ett nyhetsbrev upp i min inkorg, signerat tidningens ekonomiska redaktör. Så här skriver hon, efter att ha väckts av samma ryska raketer som jag. Och jag kan konstatera, efter att ha spenderat två veckor i Ukraina, blivit beskjuten av ryska missiler och därtill själv jobbat som ekonomijournalist och politisk reporter i Sverige i 25 år, att Liliane Bivings ord också är mina:

”Vissa verkar tro att ett delat fredsavtal i sann nord-sydkoreastil är bästa sättet att stoppa striderna och möjliggöra utländska investeringar i Ukraina. Men om Rysslands Putin bara ville ha östra Ukraina och Krim (vilket han tyvärr redan har), varför skulle han då skjuta missiler mot Kiev? Putins mål har inte förändrats och kommer inte att förändras.

Ukraina kommer inte att vara säkert för någon, än mindre utländska investerare, om landet inte segrar till slut. Och sättet att se till att landet har en chans att göra det är att ge det vad det behöver för att vinna.”