Professor: En miljon ledare kan göra medborgarna till en aktiv del av beredskapen

Frågan om Sveriges civila beredskap är högaktuell. Det är inte länge sedan som statsråd, myndighetschefer, militärer och civila experter samlades på Folk och försvar i Sälen för att dela sina perspektiv på det svenska totalförsvaret.

Statsminister Ulf Kristersson (M) valde då att med ganska hög svansföring kommentera läget i omvärlden. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), som vid tidigare konferenser gjort sig känd för sina mediala oneliners, var mer återhållsam än vanligt och talade om ”fredens pris”.

Han hade en funktionströja under kavajen och tankarna gick till Zelenskyjs och tidigare Churchills ovilja att bära kostym i krig.

Gemensamt för Kristersson och Bohlin var den begynnande förskjutningen i synen på medborgaren i beredskapen. Den gamla berättelsen om den passiva, motvilliga och oförmögna svensken lades åt sidan. Misstänksamheten mot invandrares försvarsvilja var som bortblåst.

I stället började de – om än trevande – att tala om befolkningen som en resurs. ”Allt fler inser nu att ett fritt land måste kunna försvara sin frihet”, konstaterade Kristersson. Bohlin avslutade sitt anförande med att påminna om den ”urkraft” vi som land kan mobilisera när vi bestämmer oss för att betala fredens pris.

Reduceras till skyddsobjekt 

Trots det är det slående hur den svenska befolkningen fortfarande inte betraktas som en aktiv del av den civila beredskapen. I stället framställs den som ett objekt som ska skyddas, informeras och hanteras.

Rapporter om upprustning av den civila beredskapen handlar om inköpslistor, upphandlingar och myndighetsbeslut – inte om hur allmänheten ska inkluderas.

Myndigheten för civilt försvar skriver i Utgångspunkter för totalförsvaret 2025–2030 hur vi ”[t]illsammans, och bara tillsammans” kan försvara oss, men i den efterföljande texten blir det slående tydligt hur civilbefolkningen har blott en uppgift – att skyddas.

”En miljon ledare”

Denna uppdelning mellan aktiva och passiva medborgare är uppseendeväckande i ett litet land där varje individ behöver tas i anspråk. I ett land där människor i vardagen är väldigt kapabla att ta vara på sig själva och varandra. I det svenska civilsamhället, som engagerar halva Sveriges befolkning, finns i dag 265 000 civilsamhällesorganisationer.

Människor lyssnar allt mindre på tal om plikt och skyldighet. De vill engagera sig i det som ger mening och identitet

Det är rimligt att tänka sig hur det i de organisationerna finns sammantaget en miljon ledare.

Det är ledare som en snöblandad tisdagskväll går till föreningsmötet, som redovisar klubbkassor, organiserar bullbak, planerar sommarfester, leder ombyggnationer av klubblokaler, arrangerar utomhusmästerskap, dirigerar körer och håller ordning i vardagens små och stora gemenskaper. Det är ledare som står i en gympahall i Södertälje en januarikväll och är beredd att instruera på svenska, engelska, arabiska eller spanska. De gör det oftast utan ersättning och utan erkännande.

Det är på denna miljon ledare i civilsamhället som den svenska demokratin vilar. Och det är rimligen tillsammans med denna miljon som en stabil civil beredskap behöver byggas.

Plikt duger inte i ett samhälle som söker mening

I forskningen om nationell säkerhet i det senmoderna talas det om att vi lever i ”risksamhället” – en tid då staten inte längre kan garantera medborgarnas trygghet. Hoten mot samhället är för många, för komplexa och för svårförutsägbara. Det offentliga räcker inte till; individer och lokalsamhällen måste själva se om sitt hus.

Det är därför som Myndigheten för civilt försvar skriver att vi måste lösa kriser tillsammans, och därför som vi uppmanas vi att ha krislådor. I det läget utgör en miljon föreningsledare – tränade i att organisera, kommunicera, trösta, engagera och koordinera – en samhällelig resurs av sällan skådad dignitet.

Det är hög tid att Sveriges främsta ledare ser medborgaren inte som en passiv mottagare av skydd, utan som en aktiv medskapare av motståndskraft

Men senmoderniteten rymmer också en annan komplikation. Människor lyssnar allt mindre på tal om plikt och skyldighet. De vill engagera sig i det som ger mening och identitet. Det är därför en influencer som Alice Stenlöf kan kämpa sig igenom ”Elitstyrkans hemligheter” och sedan lättvindigt säga till Skavlan att hon nog flyttar till Köpenhamn om Sverige hamnar i krig. Alice är ett barn av sin tid.

Den tredje försvarskraften 

Just därför måste våra främsta ledare sluta att redovisa inköp och inspektioner. De måste sluta att se civilbefolkningen endast som ett hjälplöst objekt som behöver skyddas. De behöver vända sig till sina en miljon ledarkollegor runt om i landet och ta dem i anspråk.

Utan en motiverad, delaktig och initierad befolkning saknar planeringen av det civila försvaret verklig bärkraft.

I Ukraina diskuteras ofta civilsamhället som den tredje försvarskraften efter de väpnade styrkorna och det internationella stödet. Det är hög tid att Sveriges främsta ledare ser medborgaren inte som en passiv mottagare av skydd, utan som en aktiv medskapare av motståndskraft.