Liljestrand och Bohlin måste ta ansvar för kultursektorns beredskap

Fackförbundet DIK:s rapport ”Kulturen – måltavla och motståndskraft” tar temperaturen på beredskapen för krig på landets museer och bibliotek. Resultatet är alarmerande. Den galopperande resursbristen gör det svårt att ägna sig åt meningsfullt beredskapsarbete och planering för hur man ska skydda kulturarvet i krig.

Det borde blinka knallrött på de ansvariga politikernas radar.

Ministrar avfärdar kritiken

Dessvärre verkar de ytterst ansvariga, kulturminister Parisa Liljestrand och ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin, inte bry sig. De är mest irriterade över att den bedrövliga verklighet rapporten blottar lett till kritik. ”Trams!” sa Liljestrand till SVT. ”Slängigt” skrev Bohlin på Facebook.

Så säger ministrar som inte vill uttala sig om den faktiska sakfrågan, som är denna:

Blott fyra procent anger att det museum eller bibliotek man arbetar på har tillräckliga resurser för beredskapsarbete. Det är en chockerande låg siffra, men inte överraskande. Tidigare rapporter från DIK visar att fler än nio av tio musei- och biblioteksanställda saknar tillräckliga resurser för att utföra sina uppdrag i fredstid. Det försämrar naturligtvis även möjligheterna att verka i krig.

”En droppe i havet”

I jämförelse med regeringens historiskt stora satsningar på totalförsvaret som görs i budgeten för 2026 (225 miljarder kronor), får kulturverksamheterna bara 0,03 procent (59 miljoner kronor) till beredskapsarbete. Det är en droppe i havet om kriget kommer.

I Liljestrands och Bohlins stingsliga undanmanövrar framstår kulturen mest som en dånande dam i nöd som dränerar det stackars militära försvaret på resurser

Som jämförelse beräknas det nuvarande förslaget om att implementera kulturkanonen kosta drygt 170 miljoner kronor, nästan tre gånger mer. Kanske är det ordet ”kanon” som gjort kulturministern beredd att lossa gummisnodden runt plånboken.

Liljestrand och Bohlin kan rya bäst de vill om att DIK ägnar sig åt slängigt trams, för de har helt enkelt fel.

Kulturens centrala roll i totalförsvaret kan inte underskattas. Ingen är villig att riskera liv och lem för triviala saker som snusskattens vara eller icke vara. Det kräver något större, ett hot mot de vi är, det som format oss och vårt sätt att leva – vår kultur. Den värnar våra inre liv när världen omkring oss brinner.

Kulturen som motståndskraft

I krig är ensam inte stark. Vi måste skydda och stärka varandra. En del gör det med vapen i hand, andra genom att uppträda för soldater i fält. En del lagar elnätet, andra läser sagor för traumatiserade barn. Alla behövs.

Detta är inte DIK:s hittepå. Vi ser det ske i realtid i Ukraina. Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) lyfter inte sällan kulturens betydelse för både beredskap och försvarsvilja. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) likaså.

DIK har erfarenheten, militären och forskningen på sin sida. Vad har Liljestrand och Bohlin? Inte mycket. Det är dåliga nyheter för oss alla, inte minst för redan hårt ansatta region- och kommunpolitiker som kommer att få det svårt att täcka upp för regeringens tillkortakommanden.

I Liljestrands och Bohlins stingsliga undanmanövrar framstår kulturen mest som en dånande dam i nöd som dränerar det stackars militära försvaret på resurser. Det är både faktaresistent och världsfrånvänt. Det kvalificerar sig måhända till och med som slängigt trams.

Människors behov av kultur minskar inte i krig, tvärtom. Den kulturella välfärden är inte valfri. Den är grundlagsstadgad – bygg den. Det måste även finnas tydliga riktlinjer och en rimlig budget för kulturens beredskapsarbete. Kulturen är inte ett billigt pynt man kan ta ner och stuva undan i händelse av krig. Den är ljuset vi måste hålla brinnande för att mörkret inte ska äta upp oss.