Vildarna talar ut

Sverige är en stark partidemokrati och de som kandiderar till riksdagen gör det via partilistor. Väl på plats i riksdagen däremot, står det ledamoten fritt att hoppa av partiet men behålla sin riksdagsplats. Ledamoten går i det läget officiellt över till beteckningen partilös (-) men för allmänheten och riksdagskollegorna blir de kända som politiska vildar.

Själva termen dök upp i slutet av 1800-talet då ett ord behövdes för ledamöter i andra kammaren som inte var medlemmar av något parti. Vildarna var relativt vanliga innan det proportionella valsystemet infördes 1911. Efter att enkammarriksdagen tillkom 1971 har endast 19 personer lämnat sina partier men valt att sitta kvar i riksdagen.

Kommunisterna först ut

Jag lämnade för att jag ville lyfta de feministiska frågorna på ett mer tydligt, framtidsinriktat sätt.

Gudrun Schyman

Alf Lövenborg hade en karriär som journalist och chefredaktör på Norrskensflamman när han klev in i riksdagen 1971 för Vänsterpartiet kommunisterna. Sex år senare bröt sig han och partikamraten Rolf Hagel ur partiet för att bilda Arbetarepartiet Kommunisterna. Lövenborg och Hagel blev därmed också de två första att bli politiska vildar i den svenska enkammarriksdagen. Alf Lövenborg säger att beslutet för hans del grundade sig i en motsatt uppfattning jämfört med partiet i kärnkraftsfrågan och att det inte delade hans syn på socialismens betydelse i det rådande världsläget. I dag, nästan 40 år senare, är han inte säker på att beslutet att lämna partiet var riktigt.

– Man hade ju kunnat stanna kvar och försöka påverka partiet, säger han.

Med Ohly blev det en återgång till det gamla innan moderniseringen.

Karin Svensson Smith

Vänsterpartiet toppar statistiken över vildar i riksdagen. Nästan var tredje vilde kommer från partiet. De modernaste exemplen är Gudrun Schyman och Karin Svensson Smith som båda lämnade mandatperioden 2002-2006.

– Jag lämnade för att jag ville lyfta de feministiska frågorna på ett mer tydligt, framtidsinriktat sätt, säger Gudrun Schyman.

Politiken passade inte

Jag valde att sitta kvar för att jag inte tyckte jag hade gjort någonting som föranledde det hårda straffet att bli utesluten ur partiet.

Anna Hagwall

När Vänsterpartiet bytte partiledare från Gudrun Schyman till Lars Ohly förändrades också inriktningen på partiet. Karin Svensson Smith kände att den nya politiken inte passade henne och hon lämnade för att bli medlem i Miljöpartiet.

– Med Ohly blev det en återgång till det gamla innan moderniseringen. Miljöpartiet var då mer likt det Vänsterparti som kandiderade till valet 2002. När det gäller att göra skillnad i praktiken och hitta praktiska lösningar istället för en snygg reservation. Jag är riksdagsledamot för att kunna påverka konkret, säger Karin Svensson Smith.

Sverigedemokraternas vildar

Man får nästan sätta på sig pansar för att skydda sig från alla angrepp.

Margareta Larsson

William Petzäll blev 2011 den förste sverigedemokraten att bli politisk vilde i riksdagen. Han har sedan fått efterföljare i Margareta Larsson och Anna Hagwall. För lejonparten av vildarna har beslutet att lämna partiet varit ett eget val. För Hagwall, handlade det däremot om att hon hösten 2016 blev utesluten ur partiet. Grunden för uteslutningen var en riksdagsmotion som av såväl partiledning som medier uppfattades ha antisemitiska tongångar. Trots uteslutningen valde Hagwall att inte lämna sin riksdagsplats.

– Jag valde att sitta kvar för att jag inte tyckte jag hade gjort någonting som föranledde det hårda straffet att bli utesluten ur partiet, säger hon.

Pressad från två håll

Att Centerpartiet röstade ja till kärnkraft, det kunde jag inte ställa upp på.

Solveig Ternström

Margareta Larsson kritiserades efter sitt avhopp för att hon inte var närvarande i riksdagen men ändå behöll riksdagsarvodet över ett års tid innan hon återvände till riksdagsarbetet i maj 2017. Hon berättar att hon upplever att det tryck som finns utifrån på Sverigedemokraterna också skapar ett inre tryck att hålla ihop gruppen. Att på så sätt bli pressad från två håll menar hon i längden skapar en ohälsosam arbetssituation.

– Man får nästan sätta på sig pansar för att skydda sig från alla angrepp. Fortgår det under lång tid sätter det avtryck i personligheten. Till slut påverkar det människans moral att leva med tryck under lång tid, säger hon.

Skådespelaren 

Jag kände mig för fan ibland som jag var skinnflådd på ryggen av partipiskan så blodet rann ned över häcken.

Göran Thingwall

Inte alla politiker i riksdagen har en lång partikarriär bakom sig. Solveig Ternström kom in i politiken från teaterns värld. Hon hade gjort sig känd som dramatenskådespelare och som hemmafrun Elisabeth Lager i den populära tv-serien svenska hjärtan. Inför riksdagsvalet 2006 värvades hon till Centerpartiet, inte minst för sitt engagemang i äldrefrågor. I september samma år tog hon steget in i riksdagen. Fyra år senare stod hon i Almedalen, som nybliven politisk vilde, på en scen bredvid Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. I Ternströms fall var det en enskild fråga som kom att få henne lämna partiet.

Man hade ju kunnat stanna kvar och försöka påverka partiet.

Alf Lövenborg

– Jag valde att lämna för att jag hela mitt liv har varit emot kärnkraft och det har ju Centern också varit. Att Centerpartiet röstade ja till kärnkraft, det kunde jag inte ställa upp på, säger hon.

Läkaren 

Läkaren Göran Thingwall tog plats i riksdagen för Moderaterna samma år som Ternström. Med sin medicinska kompetens hade han förhoppningen att få ta plats i socialutskottet. Så blev det aldrig. Missnöjet över detta försökte han vid flertalet tillfällen få dryfta med partiledningen men han menar att han aldrig fick den chansen. Därför tog han beslutet att bli vilde, som en markering.

– Det var som ett rop på hjälp. Men det var ingen jävel som brydde sig, framförallt inte i ledningen, säger han.

En annan faktor som spelade in var det faktum att besluten i riksdagsgruppen, enligt Thingwall, ofta var dåligt förankrade hos ledamöterna. 

– Ibland hade jag lust att sätta ett tuggummi på den där ja-knappen och ge fan i att gå dit. Det var jättemärkligt. Man kan inte bara förutsätta att alla tycker som partiledningen. Jag kände mig för fan ibland som jag var skinnflådd på ryggen av partipiskan så blodet rann ned över häcken, säger han.

Ternström lämnade den politiska scenen efter sin riksdagsperiod. Göran Thingwall är i dag aktiv som kommunpolitiker i Solna för det lokala Bergshamrapartiet.

Behandlingen som partilös

Att gå från riksdagsledamot till politisk vilde innebär att man lämnar riksdagsgruppen. Hur man behandlas av sina tidigare partikollegor skiljer sig åt mellan de vildar Altinget varit i kontakt med. Anna Hagwall beskriver det som följt av uteslutningen som ren mobbning.

– Folk vill inte prata med mig, de vänder bort huvudet, de sätter sig inte vid borden där jag sitter, säger hon.

Även Alf Lövenborg och Göran Thingwall upplevde en förändrad situation efter det att de blivit vildar.

– Det var inte så kärleksfullt. Det blev ju så att en del drog sig undan och samtalsklimatet blev en smula syrligare men man vande sig så småningom, säger Alf Lövenborg.

– Efter beslutet var man ju paria. Ingen vågade pratade med vilden. Det uppfattas väl som att man var lite av en svikare, säger Göran Thingwall.

"Partigruppen var superschysst"

Solveig Ternström däremot har en helt annan uppfattning. Hon tycker att Centerpartiets partigrupp agerade bra i samband med hennes avhopp.

– Partigruppen var superschysst. Det var aldrig några onda blickar eller obehagliga vibrationer från dem. Jag måste säga att de skötte det jättesnyggt.

Vildarnas syn på mandatet

Ett vanligt återkommande argument från partiernas sida är att ledamöterna valts in på en partilista och att det därför är problematiskt när ledamöter väljer att sitta kvar som vildar. Vildarna Altinget har varit i kontakt med säger sig samtliga förstå den kritiken. Men flera anser också att de även som vildar stod för den plattform de gått till val på och att det snarare var deras partier som förändrats.

– Jag visste att Centerpartiet var emot kärnkraft när jag gick in i partiet och så plötsligt så väljer man att gå emot partiets övertygelse. Då anser jag att det är partiet som gör fel, säger Solveig Ternström.

Gemensamt för majoriteten är att de också tycker att det måste finnas möjlighet för att inte behöva stödja partilinjen i alla lägen.

– Det måste finnas ett utrymme för att man är en person och inte bara ett röstboskap, säger Karin Svensson Smith.

Personliga mandatet viktig konstitutionell fråga

Gudrun Schyman menar att det personliga mandatet är en viktig konstitutionell fråga och att det ytterst handlar om en maktfråga, att man som ledamot inte ska bli utnyttjad av partiet.

– Det är en bra ordning som vi har. Men man måste kunna redovisa varför man gör som man gör och det måste vara väldigt tydliga politiska skäl. Det kan inte vara att man har tröttnat eller bara vill vara hemma och lyfta lön, säger hon.

De politiska vildarna är få till antalet. I den nuvarande parlamentariska situationen ska det till många avhopp för att vildarna ska få någon reell politisk betydelse. Ändå fortsätter vildarna att fascinera. Kanske för att deras historier belyser delar av riksdagsarbetet som annars inte kommer upp till ytan. Kanske för att de politiska vildarna kastar nytt ljus på frågor om konstitutionen, moral och inte minst riksdagsledamöternas personliga ansvar.