Tyskland brottas med svenskt dilemma

De tyska kristdemokraternas (CDU) partiledare i Tyskland, Annegret Kramp-Karrenbauer kommer inte att ställa upp som kanslerkandidat och vill avgå som partiledare. AKK, som hon kallas, har haft det motigt sedan hon tog över som partiledare. Men droppen som fick bägaren att rinna över var att CDU på regional nivå i delstaten Thüringen röstade på samma kandidat till ministerpresident (regeringschef i de tyska delstaterna) som det högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AFD).

Han som röstades fram var Thomas Kemmerich, som representerar det liberala partiet (FDP). CDU röstade på honom eftersom hans motkandidat representerade Vänsterpartiet (Die Linke). AFD valde också att rösta på Kemmerich, i stället för sin egen kandidat, för att hindra vänsterns kandidat.

Fiaskot i Erfurt

Därmed var en politisk kris i Tyskland ett faktum. Förutom AKK:s avgångsbesked, så har också en statssekreterare fått lämna regeringen efter att gratulerat Kemmerich på Twitter. Samtidigt fick FDP:s partiledare Christian Linder kalla in partistyrelsen för att rösta om de fortfarande hade förtroende för honom.

Samtidigt spekuleras det i Tyskland om att delstatsvalet kan innebära att den stora koalitionen mellan CDU och socialdemokratiska SPD riskerar att krackelera. I Thüringen har Kemmerich redan hunnit lämna in sin avskedsansökan efter att hans parti tagit honom i örat.

Krisen i Tyskland påminner mycket om situationen i Sverige de senaste åren. När ett nytt parti på högerkanten dyker upp vet inte de etablerade partierna hur de ska agera. Det som händer i Tyskland nu, har redan hänt i Sverige.

Kemmerich vill se nyval men för att det ska ske krävs att två tredjedelar av delstatsparlamentet röstar för det. Partierna på riksnivå uppmanar delstatspartierna att ha nyval, men flera av partierna i Thüringen är mer skeptiska. Så det är ännu är oklart vad “Fiaskot i Erfurt” (som Spiegel kallar situationen) kommer landa.

AKK och AKB

Krisen i Tyskland påminner mycket om situationen i Sverige de senaste åren. När ett nytt parti på högerkanten dyker upp vet inte de etablerade partierna hur de ska agera. Det som händer i Tyskland nu, har redan hänt i Sverige.

CDU i Thüringen röstade inte på AFD:s kandidat, utan röstade bara på samma kandidat som AFD, vilket ses som att CDU ger indirekt inflytande till AFD. Detta kostade AKK partiledarposten och samma “guilt-by-association" som gjorde att Anna Kinberg Batra (AKB) tvingades lämna partiledarposten i Moderaterna när hon öppnade för samtal med SD.

Likheter med Sverige

Alternativet i Thüringen var en vänsterkoalition i minoritet som tänkte att den skulle släppas fram eftersom de övriga partierna inte skulle vilja ge AFD inflytande – en tysk motsvarighet till decemberöverenskommelsen i Sverige men det misslyckades.

Det som har hänt i Sverige efter AKB:s avgång är att SD successivt blivit mer rumsrent. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson försökte få till en borgerlig regering som inte samarbetar med SD men som förlitar sig på de rösterna. Det är samma lösning som Thomas Kemmerich försökte i Thüringen. Likheten är att ingen av dem lyckades.

Nya spelregler

Samtidigt finns det en likhet mellan Alternativ för Tyskland och Sverigedemokraterna i det att de utnyttjar regelverket. Sättet som AFD agerade på i Thüringen anses bryta mot praxis, men partiet har bara utnyttjat utrymmet i lagstiftningen. Samma tongångar har hörts när SD har röstat på andra statsbudgetar än sin egen. Ett tydligt brott mot praxis, men lagtekniskt helt i sin ordning.

Svårlöst

Sverige och Tyskland i dag står i samma läge. Det finns två spelare (AFD och Die Linke i Tyskland, SD och V i Sverige) som de övriga partierna vill, men inte kan bortse från om de vill skapa politiska majoriteter.

Olika taktiker har prövats, men ingen har ännu kommit fram till hur man ska hantera det. Inte heller januariavtalet verkar fungera för att hålla SD borta från inflytande. Så det är väl bara att konstatera att det varken i Tyskland eller Sverige går att fortsätta att agera som att AFD/SD inte finns.

Vägval

Här väntar ett vägval för både tyska och svenska partier. Antingen bygger övriga partier breda koalitioner för att hålla AFD/SD borta från inflytande eller så får de acceptera att AFD/SD får inflytande.

I Sverige är det framför allt Moderaterna som har kniven mot strupen om de ska släppa in SD i värmen. I Tyskland faller den lotten på CDU.

CDU beslutade på partistämman år 2018 att “Kristdemokraterna avvisar koalitioner och liknande samarbetsformer såväl med Vänsterpartiet som med Alternativ för Tyskland”. Bedömare i Tyskland menar att det inte fungerar utan att partiet måste välja vilken del av kravet som partiet ska ge upp.

En liberal falang i partiet förespråkar att man ska öppna åt vänster. Medan en konservativ falang, kallad värdeunionen, vill att öppningen ska ske åt höger. Där finns uppfattningen att Merkel under sin framgångsrika regeringsperiod har gått för långt till vänster i många frågor. Det vill säga samma debatt som finns i Moderaterna om Fredrik Reinfeldts regeringstid.