Symbolpolitik på bekostnad av kulturens överlevnad

Själva idén om en kanon har främst lyfts från olika konservativa håll. Mest skrämmande är naturligtvis den nationalistiska, exkluderande, argumentationen som gränsar till den amerikanska president Trumps projekt för kulturen. Berättelsen om nationen styrs ideologiskt från centralt håll och verk som är viktiga för förståelsen och minnet av nationens historia plockas ner och göms undan.

Även om argumenten om en gemensam svenskhet och traditionella svenska värderingar varit levande även här, har argumenten från regeringspartiernas företrädare snarare handlat om ett lyft för bildning, gemenskap och inkludering. 

Det är argument som tyvärr faller platt i tider där samma partier i regeringsställning skär kraftigt i resurserna till folkbildningen, kulturlivet och civilsamhället. Just de delarna som hade spelat roll för de positiva förändringar som behöver komma.

Kanon utan kompass

En kulturkanon riskerar därför inte bara att bli tandlös, eller rent av potentiellt farlig. Den tenderar också att ta fokus från andra viktiga reformer och tränga undan debatten om kulturens uppgifter och roll. Kulturen behöver en kraftfull återstart efter Tidö-regeringens nedskärningar, inte en debatt om kanon och enstaka verk. 

Vad en kulturkanon ska användas till är däremot något som kulturministern enligt egen uppgift i lördagsintervjun varken vet eller begriper.

I skrivande stund har utredningen inte presenterats och jag vet jag ännu inte hur förslaget om kulturkanon ser ut. I Ekots lördagsintervju den 23 augusti lovade dock kulturministern att kulturkanonutredningen kommer att skickas på remiss. Bra tycker jag, och jag hoppas att remissinstanserna tar den på allvar.

Även om expertgrupperna säkert kommer kunna presentera väl motiverade listor, tror jag att värdet av en debatt kring just de enskilda verken och listorna är begränsat. I bästa fall kan vi få en bred debatt om kulturen, det kulturella arvet och kulturpolitikens roll, och vad vi ska ha kulturen till. Vad en kulturkanon ska användas till är däremot något som kulturministern enligt egen uppgift i lördagsintervjun varken vet eller begriper, och där är jag enig.

Kulturens villkor i skymundan av kanondebatten

I skymundan av debatten om kulturkanon har vi nedskärningar inom public service, nedstängning av replokaler och kultur- och musikhus, personal som varslas på våra kulturinstitutioner, den kulturella utarmningen i glesbygden och mindre orter, en ideell sektor som går på knäna och ett kulturliv som i Tidö-regeringens Sverige möter en konjunktur i nivå med – eller rentav värre än – pandemin. Det är en utveckling som utmanar den starka demokratin, yttrandefriheten och samhällets motståndskraft. 

Allt det här är diskussioner som förs inom kultursektorn, men som tycks studsa på osynliga väggar så fort de vill ut i den breda politiska diskussionen.

I tider där demokratin, yttrandefriheten och den kulturella friheten hotas i stora delar av västvärlden, inklusive Sverige, så borde av allt att döma de stora frågorna lyftas allra högst upp. Frågor om kulturell frihet, om finansiering, om grundvillkor för kulturarbetare, men också kulturens roll i beredskapen. En kulturkanon må vara lite spännande – för den som gör den, och för experter att diskutera. Men det är vår civilisation, vår framtid, vår demokrati som utmanas just nu.