Sverige behöver stärka maktdelningen mellan institutioner

Grundlagsdiskussioner vinner inga val, men de senaste åren har politiker som Annie Lööf (C), liberalen Olle Wästberg och statsvetare i riksdagens hyllningsbok till den svenska rösträttens 100-årsjubileum 2021 alla tagit upp grundlagens brister.

Folksuveränitetens princip

Författaren Einar Askestad har (i skrift och i tal) pekat på den negativa beskrivningen av folket som ”populister” i jubileumsboken ”Demokratins framtid”, utgiven av Sveriges riksdag. Hur kan statsvetarna nu reducera demokratiska val till populism?

Bakgrunden är att det blågula blocket har vunnit inflytande och kan komma att utnyttja grundlagens principer om folksuveränitet. Annat var det 2010 då sju partier, utan debatt, röstade två gånger på åtta månader med val emellan för att göra Sverige mångkulturellt, vilket SVT noterade.

Då ansåg C att grundlagsändringen var okej, men nu i takt med ökat stöd för M, KD och SD har den lättviktiga grundlagen kommit i ett annat läge.

Sedan 1974 vilar vår grundlag på folksuveränitetens princip. Regeringsformens första paragraf förkunnar myndigt att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Statens dömande och verkställande förgreningar är egentligen inget annat än verktyg för folkviljans förverkligande.

Det finns få balanserande maktcentra, så kallade checks and balances, som kan väga upp riksdagen. Staten är god och majoriteten har rätt, har varit makthavarnas motto. Någon motsättning mellan stat och samhälle finns inte för svenska lagstiftare, skrev Krister Thelin i sin genomgång ”Sverige som rättsstat” (2001).

Vad som föranlett Annie Lööf, Olle Wästberg med flera nära den politiska makten att diskutera grundlagen är att den är lätt att ändra genom två riksdagsbeslut med ett val emellan, vilket alltså skedde 2010. Då ansåg Centerpartiet att grundlagsändringen var okej, men nu i takt med ökat stöd för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har den lättviktiga grundlagen kommit i ett annat läge. Tjänstemannauppropet på utrikesdepartementet 2018 kan ses i samma ljus.

”Politiken står över juridiken”

Polens och Ungerns konstitutioner sägs vara hot mot demokratin, men det är inte så enkelt att Sverige har ett bättre och mindre auktoritärt system. Dock faller internationella jämförelser utanför detta inlägg.

Fram till 1974 rådde 1809 års regeringsform där maktdelning var huvudambitionen snarare än folksuveränitet. Man skulle kanske kunna beteckna Sverige efter 1809 som en rättsstat, men inte efter 1974 då enkammarriksdagens starka regering med statsminister Olof Palme fick stort spelrum. Hans justitieminister Carl Lidbom (S) blev känd för att politisera lagstiftning och maktutövande. Politiken står över juridiken. Krister Thelin hävdade med emfas i sin bok Sveriges konstitutionella särställning (vilken kan diskuteras):

”Svenska domare är i konstitutionellt hänseende svaga. Förklaringen är enkel. Övernormen, som fått formellt uttryck i 1974 års regeringsform, är entydig. Rättsliga avgöranden (juridik) får inte inkräkta på folkstyret (politik)”.

Sverige saknar en författningsdomstol

Idéerna om att demokratisk fattad rätt kan trumfa enskilda människor kommer från den så kallade rättspositivistiska skolan som startade i Storbritannien under sent 1700-tal och sedan predikad i Uppsala och Lund under 1920-talet, som var inflytelserik inom socialdemokratin och bland vissa frisinnade och liberaler. Enligt denna rättsfilosofi existerar inte mänskliga rättigheter, utan nytta och majoritet vägleder beslut. Tidigare rådde naturrättsfilosofi där människor av Naturen eller Gud fått okränkbara rättigheter, vilket störde socialingenjörer i välfärdsbygget. Till deras försvar: se Jakob Heidbrink, docent i juridik.

Vad Sverige saknar är en författningsdomstol.

Sverige drogs inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg under Olof Palmes regeringsår på 1980-talet och fälldes 1982 för att Stockholms stad ansågs olagligt ha exproprierat fastigheter. Vad familjer kan råka ut för från socialtjänsten berättade juristen Brita Sundberg-Weitman i ”Sverige och rättsstaten på 2000-talet” (2008).

Vad Sverige saknar är en författningsdomstol. Riksdagens Lagråd, som ska pröva nya lagförslag mot grundlagen, är för vekt och kan förbigås vilket har gjorts flera gånger av regeringen Stefan Löfven (S). Vidare bör ändringar göras långsamt, vilket Annie Lööf numera förordar. Principer om rättsstat, medborgarskydd och maktdelning bör stärkas och folksuveräniteten bör balanseras. Dessutom behövs en kommunallag som ger verkligt självstyre.

Om en blågul majoritet efter 2022 kommer att avskaffa sin egen av folket givna suveränitet, återstår dock att se.